I dag ägde det 80:e måndagsmötet på Norrmalmstorg rum för att fira de baltiska staternas befrielse från den sovjetiska ockupationsmakten för 20 år sedan. Sådana dagar är det svårt att inte vara känslosam, att inte tänka på sådant som både har förstört och präglat många människors liv. Samtidigt som hoppet fanns för väldigt många under lång tid, ända fram till dess befrielsen var ett faktum, fanns också sveken där från delar av omvärlden.
Respekten för människors frihet måste bygga på grundläggande principer som inte kan avstås av hänsyn till egen bekvämlighet. De människor som fortfarande slåss för sin frihet och sitt självbestämmande på olika håll i världen behöver uppmuntras och få stöd. Sveriges undfallande inställning under många års tid mot Sovjetunionen och vad som hände på andra sidan Östersjön kan nog ingen vara stolt över. Allra minst de som intog och förespråkade en sådan hållning.
När jag reflekterar över detta kommer jag att tänka på när jag en kväll precis i början av min tidigare yrkeskarriär som polis var chaufför åt en poliskommissarie i yttre tjänst som hade kort tid kvar till sin pension. Vi pratade om olika saker och kom in på vad han tyckte hade varit sämst under ett långt yrkesliv som polis.
Han nämnde baltutlämningen efter andra världskriget där han hade medverkat som ung polis. Han skämdes över att han hade varit med och verkställt utlämningen av så många människor som skulle utlämnas till ovisshet om allt annat än att de skulle gå ett hemskt öde till mötes. Många stympade sig själva för att försöka vara kvar, vilket framstod som ett bättre alternativ än att lämnas ut till i värsta fall ond bråd död. Den då unge polismannen hade bara lytt order - varit ett redskap åt andra beslutsfattare - men han ångrade detta. Han borde inte ha medverkat, inte lytt order. Detta grämde han sig fortfarande över under vårt samtal.
Jag undrar hur många som har skämts i efterhand för den undfallande inställning man har haft under hela den tid då de baltiska staterna var ockuperade. För de svenska politiker som hade velat inta en annan hållning under efterkrigstiden hade det trots allt inte varit lika svårt som för den unge polismannen som tvingades medverka i något han tyckte var fel och som han fortfarande grämde sig över efter ett helt yrkesliv.
Under vissa av samtalen under lunchen i riksdaghuset efter Norrmalmstorgsmötet påmindes jag om mina föräldrars berättelser om flykten till Sverige 1944.
DN, SvD, Aftonbladet
måndag 15 augusti 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar