I en på Finansdepartementet utarbetad departementspromemoria föreslås att schablonavdraget vid upplåtelse av privatbostadsfastighet, privatbostad eller hyreslägenhet höjs från 18.000 till 21.000 kronor per år. Avsikten är att de nya reglerna ska träda i kraft den 1 januari 2012.
Det aktuella schablonbeloppet har höjts i flera steg. Beloppet höjdes från 4.000 kr till 12.000 kr den 1 januari 2009 och därefter till nuvarande nivå, 18.000 kr. Avdraget gäller privatpersoners upplåtelse av bostad oavsett om det handlar om hela eller delar av bostaden.
Andrahandsuthyrning är ett viktigt komplement till den ordinarie bostadsmarknaden. Särskilt i tider av stigande bostadsbrist är det viktigt att bostäder som skulle kunna hyras ut i andra hand också kommer ut på bostadsmarknaden. Denna typ av boende kan vara ett alternativ för den som tillfälligt på grund av arbete eller studier på annan ort behöver ett boende under en begränsad tid. För den som snabbt behöver en bostad för att kunna börja ett nytt arbete eller studier på annan ort kan någon form av andrahandsboende också vara en möjlig lösning.
Bristen på bostäder och boendetillfällen är en begränsande faktor för såväl en fungerande arbetsmarknad som en studieort. Bostadsbristen är begränsande för tillväxten både i ett kortare och i ett längre perspektiv.
En höjning av schablonavdraget vid andrahandsuthyrning är ett positivt ekonomiskt incitament för den som överväger att hyra ut.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Ägarlägenheter i Norge
I morgon ska jag tillbringa hela dagen i Norges huvudstad Oslo för att studera hur man i Norge har löst olika frågor som anknyter till ägarlägenheter.
I Sverige blev det möjligt att bygga ägarlägenheter genom nyproduktion den 1 maj 2009. Det har från några håll framförts kritik mot att det inte har byggts så många sådana lägenheter. Jag kan för egen del inte se en sådan reform som införandet av ägarlägenheter i Sverige som ett misslyckande vilket en del har velat göra gällande.
Ägarlägenheter är en möjlighet och inte någonting som jag för egen del anser att människor borde välja. Vilken boendeform man önskar är upp till var och en. En övergripande målsättning för bostadspolitiken är därför - sedan 2006 - fungerande bostadsmarknader där utbudet bättre svarar mot bostadskonsumenternas efterfrågan. Att det rent faktiskt inte är så ännu är bara att beklaga och då tänker jag faktiskt främst på bristen på hyresrätter och studentbostäder.
Om man har som huvudlinje att man vill frälsa människor att välja en viss boendeform bryr man sig säkert mycket mer om människors faktiska val inte överenstämmer med ens egna uppfattning. Men ... som sagt jag ser inte den hitintills låga produktionen av ägarlägenheter som något problem i sig. Människor ska kunna välja den boendeform som passar dem själva alldeles oavsett om några politiker till äventyrs vill styra i en bestämd riktning. Åtminstone för Vänsterpartiets handlar det om hyresrätter. Jag trodde nog att även Socialdemokraterna hade lämnat politiseringen av boendeformerna, men med Håkan Juholt och Veronica Palm är jag inte helt säker längre.
När det gäller just ägarlägenheter har det dock förekommit problem för dem som har önskat bygga eller - som en naturlig följd av detta - köpa en ägarlägenhet. Faktum är att det inte har byggs så många hittills. En del bedömare har framhållit att möjligheten att bygga ägarlägenheter kom vid en tidpunkt som inte var optimal - mitt i en finansiell kris med internationell lågkonjunktur. Därutöver har det också funnits problem på försäkringssidan eftersom man hos försäkringsbolagen - enligt min mening - inte såg likheterna mellan ägarlägenhetsföreningar och samfällighetsföreningar med ofta ett antal olika gemensamhetsanläggningar att förvalta. Företeelsen ägarlägenhetsföreningar är inte väsensskild mot vad vi har haft tidigare. Även på banksidan har det funnits problem som jag inte ska gå in på närmare här. Sammantaget konstaterar jag att det i alla fall på några håll har löst sig beträffande de oklarheter som tidigare utgjorde ett hinder mot produktion av ägarlägenheter.
För den som undrar och har frågor om vad en ägarlägenhet är finns det ett antal frågor och svar på regeringens hemsida. Här finns länken.
I Sverige blev det möjligt att bygga ägarlägenheter genom nyproduktion den 1 maj 2009. Det har från några håll framförts kritik mot att det inte har byggts så många sådana lägenheter. Jag kan för egen del inte se en sådan reform som införandet av ägarlägenheter i Sverige som ett misslyckande vilket en del har velat göra gällande.
Ägarlägenheter är en möjlighet och inte någonting som jag för egen del anser att människor borde välja. Vilken boendeform man önskar är upp till var och en. En övergripande målsättning för bostadspolitiken är därför - sedan 2006 - fungerande bostadsmarknader där utbudet bättre svarar mot bostadskonsumenternas efterfrågan. Att det rent faktiskt inte är så ännu är bara att beklaga och då tänker jag faktiskt främst på bristen på hyresrätter och studentbostäder.
Om man har som huvudlinje att man vill frälsa människor att välja en viss boendeform bryr man sig säkert mycket mer om människors faktiska val inte överenstämmer med ens egna uppfattning. Men ... som sagt jag ser inte den hitintills låga produktionen av ägarlägenheter som något problem i sig. Människor ska kunna välja den boendeform som passar dem själva alldeles oavsett om några politiker till äventyrs vill styra i en bestämd riktning. Åtminstone för Vänsterpartiets handlar det om hyresrätter. Jag trodde nog att även Socialdemokraterna hade lämnat politiseringen av boendeformerna, men med Håkan Juholt och Veronica Palm är jag inte helt säker längre.
När det gäller just ägarlägenheter har det dock förekommit problem för dem som har önskat bygga eller - som en naturlig följd av detta - köpa en ägarlägenhet. Faktum är att det inte har byggs så många hittills. En del bedömare har framhållit att möjligheten att bygga ägarlägenheter kom vid en tidpunkt som inte var optimal - mitt i en finansiell kris med internationell lågkonjunktur. Därutöver har det också funnits problem på försäkringssidan eftersom man hos försäkringsbolagen - enligt min mening - inte såg likheterna mellan ägarlägenhetsföreningar och samfällighetsföreningar med ofta ett antal olika gemensamhetsanläggningar att förvalta. Företeelsen ägarlägenhetsföreningar är inte väsensskild mot vad vi har haft tidigare. Även på banksidan har det funnits problem som jag inte ska gå in på närmare här. Sammantaget konstaterar jag att det i alla fall på några håll har löst sig beträffande de oklarheter som tidigare utgjorde ett hinder mot produktion av ägarlägenheter.
För den som undrar och har frågor om vad en ägarlägenhet är finns det ett antal frågor och svar på regeringens hemsida. Här finns länken.
söndag 28 augusti 2011
Studentbostäder
Frågan om studentbostäder har återigen hamnat i fokus, vilket är fullt rimligt med tanke på hur situationen ser ut. Om utgångspunkten är att arbetslinjen ska gälla måste det gå att flytta såväl till arbete som studier. Jag tycker också att det borde vara självklart att studenter ska kunna välja universitets- och högskoleutbildningar utifrån intresse och egna ambitioner utan att begränsas av bristen på studentbostäder. Att det på många håll saknas tillräckligt med studentbostäder är dock ett faktum.
Jag har skrivit om detta tidigare på Brännpunkt i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel. Här finns länken till den artikeln.
Jag har skrivit om detta tidigare på Brännpunkt i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel. Här finns länken till den artikeln.
fredag 26 augusti 2011
Bostäder för äldre
I Dagens Samhälle, den 10 augusti, skrev Irene Fällström, Näringspolitisk expert hos Fastighetsägarna, Ulf Lindberg, Näringspolitisk chef hos Almega, och Björn Wellhagen, Ansvarig för husbyggnadsfrågor hos Sveriges Byggindustrier, om att äldreboomen kräver nya marknader och aktörer. Man menade att framtidens välfärd behöver nya regler som inkluderar många aktörer, inte minst inom boendet och att en nationell äldrepeng för särskilt boende är en sådan lösning.
Här finns en länk till den artikeln.
I Dagens Samhälles nätupplaga publicerades igår ett svar till Irene Fällström, Ulf Lindberg och Björn Wellhagen, från mig och min kollega, riksdagsledamoten Margareta B Kjellin, som är ansvarig för äldrefrågor inom Moderaterna.
I ingressen står följande: "Vi ser en framtid där allt fler människor blir äldre och friskare. Kraven på boenden för äldre förändras allt snabbare. Valfrihet inom äldrevården bör därför finnas i varje kommun senast 2014, annars hotar lagstiftning".
Här finns en länk till vårt svar.
Det som möjligen är lite beklagligt i sammanhanget är att vissa ord verkar ha fallit bort, och även delar av ord och meningar, i den text som finns i nätupplagan.
Här finns en länk till den artikeln.
I Dagens Samhälles nätupplaga publicerades igår ett svar till Irene Fällström, Ulf Lindberg och Björn Wellhagen, från mig och min kollega, riksdagsledamoten Margareta B Kjellin, som är ansvarig för äldrefrågor inom Moderaterna.
I ingressen står följande: "Vi ser en framtid där allt fler människor blir äldre och friskare. Kraven på boenden för äldre förändras allt snabbare. Valfrihet inom äldrevården bör därför finnas i varje kommun senast 2014, annars hotar lagstiftning".
Här finns en länk till vårt svar.
Det som möjligen är lite beklagligt i sammanhanget är att vissa ord verkar ha fallit bort, och även delar av ord och meningar, i den text som finns i nätupplagan.
tisdag 23 augusti 2011
Motala Forum igen
Fastighetsägarna har skrivit en kort nyhetsartikel om Motala Forum och nämnt lite om arrangemanget som sådant. Rikard Norman, som är ansvarig för näringspolitik hos Fastighetsägarna Linköping (och en av arrangörerna), uttalar i artikeln att Motala Forum även i år har lyckats attrahera intressanta debattörer och föreläsare.
När det gäller debattörerna har jag inte någon anledning att uttala mig om detta bortsett från att jag tycker att det är högst naturligt att de främsta företrädarna för hyresbostadmarknadens parter, Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen, Reinhold Lennebo, vd på Fastighetsägarna, och Kurt Eliasson, vd på SABO, medverkar i ett arrangemang som Motala Forum. Därutöver finns det anledning att påpeka att föreläsarna också gjorde bra insatser med intressanta presentationer.
Här finns en länk till den artikeln.
När det gäller debattörerna har jag inte någon anledning att uttala mig om detta bortsett från att jag tycker att det är högst naturligt att de främsta företrädarna för hyresbostadmarknadens parter, Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen, Reinhold Lennebo, vd på Fastighetsägarna, och Kurt Eliasson, vd på SABO, medverkar i ett arrangemang som Motala Forum. Därutöver finns det anledning att påpeka att föreläsarna också gjorde bra insatser med intressanta presentationer.
Här finns en länk till den artikeln.
måndag 22 augusti 2011
SAS och "Customer relations"
Inom Civilutskottets ansvarsområde ligger bland annat sjö- och transporträttsliga frågor. Det senaste lagstiftningsärendet av större format inom det området, som passerade Civilutskottet och Riksdagen mot slutet av förra mandatperioden var "Luftfartens lagar". Ett "lagstiftningspaket" med i huvudsak civilrättsliga bestämmelser för luftfarten och som jag var ansvarig för.
Att som riksdagsledamot och lagstiftare upprätthålla kontakter med det som en del brukar kalla verkligheten (som här i bestämd form, singularis) genom bland annat väljarkontakter är naturligtvis bra, men man kan ha stor nytta av egna erfarenheter också.
I tidigare egenskap av domare i sjörättsdomstolen på Stockholms tingsrätt hade jag även ansvaret för tilldelade transporträttsliga mål i övrigt, bland annat mål med anknytning till luftfart. Nu finns det inte förutsättningar att nämna några enskilda mål i detta sammanhang, men de viktigaste erfarenheterna har jag nog ändå dragit vid några tillfällen som privatperson.
För ett antal år sedan nekades jag ombordstigning på en fullsatt och överbokad SAS-flight trots att jag hade en biljett. Efter denna händelse förvånades jag över att SAS inte tillämpade de i en EU-förordning fastslagna regelerna om ersättningsskyldighet för nekad ombordstigning. Kortfattat kan man säga att en EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Inom SAS hade man dock en egen odiskutabel policy. Sin policy ändrade man först efter det att det hade beslutats om ändringar i den dåvarande svenska luftfartslagen.
Nu har jag - efter att ha flugit med SAS till Storbritannien i söndags - haft anledning att förvånas över SAS sätt att behandla sina kunder eller kanske mer bestämt avsaknaden av sådant som bidrar till goda relationer. Mer konkret handlar det om vilka möjligheter passagerare har att bevaka sina intressen om egendom glöms kvar på ett flygplan. Det har i princip varit omöjligt att komma i kontakt med flygbolaget och få något besked om någonting. I den mån kontakt till slut har nåtts har det lämnats motstridiga och i något fall felaktiga uppgifter. En väsentlig fråga i sammanhanget är hur SAS hanterar egendom som man har i sin besittning men som tillhör annan. Jag är ganska säker på att jag har anledning att återkomma till dessa frågeställningar senare.
Att som riksdagsledamot och lagstiftare upprätthålla kontakter med det som en del brukar kalla verkligheten (som här i bestämd form, singularis) genom bland annat väljarkontakter är naturligtvis bra, men man kan ha stor nytta av egna erfarenheter också.
I tidigare egenskap av domare i sjörättsdomstolen på Stockholms tingsrätt hade jag även ansvaret för tilldelade transporträttsliga mål i övrigt, bland annat mål med anknytning till luftfart. Nu finns det inte förutsättningar att nämna några enskilda mål i detta sammanhang, men de viktigaste erfarenheterna har jag nog ändå dragit vid några tillfällen som privatperson.
För ett antal år sedan nekades jag ombordstigning på en fullsatt och överbokad SAS-flight trots att jag hade en biljett. Efter denna händelse förvånades jag över att SAS inte tillämpade de i en EU-förordning fastslagna regelerna om ersättningsskyldighet för nekad ombordstigning. Kortfattat kan man säga att en EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Inom SAS hade man dock en egen odiskutabel policy. Sin policy ändrade man först efter det att det hade beslutats om ändringar i den dåvarande svenska luftfartslagen.
Nu har jag - efter att ha flugit med SAS till Storbritannien i söndags - haft anledning att förvånas över SAS sätt att behandla sina kunder eller kanske mer bestämt avsaknaden av sådant som bidrar till goda relationer. Mer konkret handlar det om vilka möjligheter passagerare har att bevaka sina intressen om egendom glöms kvar på ett flygplan. Det har i princip varit omöjligt att komma i kontakt med flygbolaget och få något besked om någonting. I den mån kontakt till slut har nåtts har det lämnats motstridiga och i något fall felaktiga uppgifter. En väsentlig fråga i sammanhanget är hur SAS hanterar egendom som man har i sin besittning men som tillhör annan. Jag är ganska säker på att jag har anledning att återkomma till dessa frågeställningar senare.
lördag 20 augusti 2011
Visioner och verklighet hos Försvarsmakten
I en kolumn på ledarsidan i Svenska Dagbladet skriver Thomas Gür under rubriken "Personalhaveri hos försvaret". Utgångspunkten är att Försvarmakten hade beräknat att det 2011 kommer att finnas 2 700 soldater med interimskontrakt för tidvis anställning. Därefter har det meddelats att rekryteringen av soldater har gått snabbare och bättre än väntat och att målen för 2011 redan är uppnådda.
Visionen - eller om man vill målsättningen - kommunicerades som verklighet utan att så var fallet. När det sedan avslöjades att verkligheten i själva verket var att antalet ingånga interimskontrakt för tidvis tjänstgörande soldater (enligt Försvarmaktens halvårsrapport) endast uppgår till 300 har de kommunicerade glädjesiffrorna sagts bero på "ett misstag i sammanställningen av underlag". Detta är i så fall inte första gången det sker denna typ av misstag och man ställer sig frågan vilka andra misstag kommer vi att få kännedom om framöver?
Det har varit känt från början att Försvarsmakten har varit i uppenbart behov av hjälp med att lösa personalförsörjningsfrågorna och att detta från flera håll har bedömts vara en utmaning för Försvarsmakten som det har tagits alldeles för lätt på. Sedan finns nästa fråga - när och om man väl har lyckats rekrytera personal ... hur ska man då få personalen att stanna kvar? Är man en tillräckligt modern och attraktiv arbetsgivare?
Att misslyckad personalrekrytering och att personal slutar efter förhållandevis kort tid är ett problem är uppenbart. När det gäller rekryteringen till frivilliga utbildningar under den tid vi hade allmän värnplikt blev inriktningen genom åren mer och mer fokuserad på att attrahera de rätta individerna från början och att sedan se till att de - i möjligaste mån - fullgjorde sin utbildning.
De siffror som har redovisats i media tidigare - om de nu är riktiga - visar på ett nästan lika stort frånfälle hos dem som påbörjar militär utbildning i det nya systemet som antalet vilka avskiljdes från kustjägarskolan i mitten på 1970-talet. Detta kan knappast vara avsikten i ett modernt personalförsörjningssystem och det är dessutom kostsamt.
Här finns en länk till dagens kolumn på ledarsidan i Svenska Dagbladet.
Visionen - eller om man vill målsättningen - kommunicerades som verklighet utan att så var fallet. När det sedan avslöjades att verkligheten i själva verket var att antalet ingånga interimskontrakt för tidvis tjänstgörande soldater (enligt Försvarmaktens halvårsrapport) endast uppgår till 300 har de kommunicerade glädjesiffrorna sagts bero på "ett misstag i sammanställningen av underlag". Detta är i så fall inte första gången det sker denna typ av misstag och man ställer sig frågan vilka andra misstag kommer vi att få kännedom om framöver?
Det har varit känt från början att Försvarsmakten har varit i uppenbart behov av hjälp med att lösa personalförsörjningsfrågorna och att detta från flera håll har bedömts vara en utmaning för Försvarsmakten som det har tagits alldeles för lätt på. Sedan finns nästa fråga - när och om man väl har lyckats rekrytera personal ... hur ska man då få personalen att stanna kvar? Är man en tillräckligt modern och attraktiv arbetsgivare?
Att misslyckad personalrekrytering och att personal slutar efter förhållandevis kort tid är ett problem är uppenbart. När det gäller rekryteringen till frivilliga utbildningar under den tid vi hade allmän värnplikt blev inriktningen genom åren mer och mer fokuserad på att attrahera de rätta individerna från början och att sedan se till att de - i möjligaste mån - fullgjorde sin utbildning.
De siffror som har redovisats i media tidigare - om de nu är riktiga - visar på ett nästan lika stort frånfälle hos dem som påbörjar militär utbildning i det nya systemet som antalet vilka avskiljdes från kustjägarskolan i mitten på 1970-talet. Detta kan knappast vara avsikten i ett modernt personalförsörjningssystem och det är dessutom kostsamt.
Här finns en länk till dagens kolumn på ledarsidan i Svenska Dagbladet.
fredag 19 augusti 2011
"Het debatt" i Motala
.
I dag går det att hitta både artiklar i tidningar och blogginlägg från gårdagens debatt mellan mig och Veronica Palm (S) i Motala. Vi började med att i tur och ordning reflektera över det som hade sagts av föredragshållarna tidigare under dagen, därefter var det dags att besvara frågor och att kommentera andra inspel och varandras inlägg. Första omgången pågick en halv timme. Därefter var det en kaffepaus följd av ytterligare en timme debatt, då även deltagarna fick ställa frågor. Den totala tiden om en och en halv timme kan verka lång men det var inga som helst problem med att fylla tiden.
.
Här finns en länk till en ny artikel i Motala & Vadstena Tidning.
.
Östgöra Correspondenten hade en liten notis på framsidan av papperstidningen och ovanstående artikel (på bilden i blogginlägget) i papperstidningen. Ingen av artiklarna finns ännu utlagd i nätupplagan.
.
Det finns en vad man kan kalla kronologisk redogörelse för de olika föredragningar och diskussioner som förekom under den aktuella dagen i Motala. Den finns på Terje Gunnarsons blogg, ordförande för Hyresgästföreningen, region Stockholm. Jag tycker i och för sig att beskrivningen på bloggen är sakligt hållen och korrekt. När det gäller påpekandet att jag slirade på svaren avseende skattelagstiftning/rotavdrag och lika förutsättningar för alla boendeformer så beror detta på att jag avkrävdes bestämda svar som jag inte kunde lämna av den enkla anledningen att det pågår arbete med direktiv till den utredning som ska se över hyresrättens ställning.
torsdag 18 augusti 2011
Statliga hissbidrag!?
Inför årets upplaga av bostadskonferensen Motala Forum hade frågan om statliga hissbidrag seglat upp som "den stora frågan" i lokal media. I dagens nummer av Motala & Vadstena Tidning finns en artikel om vad affärsutvecklaren Gunnar Flodin hos Bostadsstiftelsen Platen i Motala anser om behovet av ett statligt hissbidrag. I dagens papperstidning finns också en kort artikel med min kommentar till frågan om hissbidrag (den artikeln finns dock inte på nätet). Kortfattat kan jag nämna att jag avfärdar propåerna om hissbidrag. Här finns en länk till huvudartikeln.
.
Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra har också lagt ut en artikel om detta i sin nätupplaga. Här finns länken till den artikeln.
.
Beträffande frågeställningen som sådan kan man säga följande: De flerfamiljshus som saknar hiss, är ofta tre- till fyravåningshus byggda under åren 1930–1977. Från 1960 ställdes det krav på hiss i flerfamiljshus om fyra våningar och högre. Sedan 1977 ställs det krav på hiss i bostadshus med minst tre våningar. Kraven ställs i samband med uppförande av byggnaden.
.
Enligt nya plan- och bygglagen som trädde i kraft den 2 maj i år ska hisskraven uppfyllas även vid vissa ändringar av byggnaderna. I byggnader uppförda under åren 1930–1977 är det dock inte alltid möjligt att installera hiss på grund av de ytsnåla trapphusen. Flera av dessa hus har halvtrappor upp till första våningen och alltför smala trapplöp för att ge plats för en hiss, till skillnad från trapphusen i byggnader från 1920-talet eller tidigare. Många flerfamiljshus byggda före 1977 saknar därför egentliga förutsättningar att bli helt tillgängliga.
.
Den enskildes behov kan dock lösas genom ökad tillgång till nybyggda lätttillgängliga hus och lägenheter. Behovet kan också lösas genom att byta inom det befintliga beståndet till en lägenhet i markplan eller i ett hus med hiss, och helst i samma område. Detta kräver att det finns fungerande interna bytessystem i kommunen eller hos fastighetsägaren. Möjliga byten måste nog också grundas på inventeringar från fastighetsägarens sida.
.
För att öka tillgången på bostäder som är lämpade för funktionshindrade, behövs även inventeringar av möjligheterna att bygga om bottenvåningar, förtäta i olika områden eller genom påbyggnader finansiera hiss till nya, högre våningsplan. Detta är dock en frågor för fastighetsägaren och inte primärt statens uppgift.
.
Det finns inga planer på att införa några statliga hissbidrag.
.
När jag ändå befann mig i Motala passade jag på att ta en sväng ut till Varamon som har Nordens största insjöbad. Varamons naturliga sandstrand är en halvmil lång. Under tidigare besök i Motala har jag tagit en och annan löptur längs den fina strandpromenaden. Här nedan finns två dagsfärska bilder därifrån.
.
Det var ganska sent på eftermiddagen och även kanske lite sent på säsongen. Därför låg alla vindsurfingbrädor uppe. När man ser Vätterns klara vatten och fina sandbotten blir man också lite dyksugen.
.
Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra har också lagt ut en artikel om detta i sin nätupplaga. Här finns länken till den artikeln.
.
Beträffande frågeställningen som sådan kan man säga följande: De flerfamiljshus som saknar hiss, är ofta tre- till fyravåningshus byggda under åren 1930–1977. Från 1960 ställdes det krav på hiss i flerfamiljshus om fyra våningar och högre. Sedan 1977 ställs det krav på hiss i bostadshus med minst tre våningar. Kraven ställs i samband med uppförande av byggnaden.
.
Enligt nya plan- och bygglagen som trädde i kraft den 2 maj i år ska hisskraven uppfyllas även vid vissa ändringar av byggnaderna. I byggnader uppförda under åren 1930–1977 är det dock inte alltid möjligt att installera hiss på grund av de ytsnåla trapphusen. Flera av dessa hus har halvtrappor upp till första våningen och alltför smala trapplöp för att ge plats för en hiss, till skillnad från trapphusen i byggnader från 1920-talet eller tidigare. Många flerfamiljshus byggda före 1977 saknar därför egentliga förutsättningar att bli helt tillgängliga.
.
Den enskildes behov kan dock lösas genom ökad tillgång till nybyggda lätttillgängliga hus och lägenheter. Behovet kan också lösas genom att byta inom det befintliga beståndet till en lägenhet i markplan eller i ett hus med hiss, och helst i samma område. Detta kräver att det finns fungerande interna bytessystem i kommunen eller hos fastighetsägaren. Möjliga byten måste nog också grundas på inventeringar från fastighetsägarens sida.
.
För att öka tillgången på bostäder som är lämpade för funktionshindrade, behövs även inventeringar av möjligheterna att bygga om bottenvåningar, förtäta i olika områden eller genom påbyggnader finansiera hiss till nya, högre våningsplan. Detta är dock en frågor för fastighetsägaren och inte primärt statens uppgift.
.
Det finns inga planer på att införa några statliga hissbidrag.
.
När jag ändå befann mig i Motala passade jag på att ta en sväng ut till Varamon som har Nordens största insjöbad. Varamons naturliga sandstrand är en halvmil lång. Under tidigare besök i Motala har jag tagit en och annan löptur längs den fina strandpromenaden. Här nedan finns två dagsfärska bilder därifrån.
.
Det var ganska sent på eftermiddagen och även kanske lite sent på säsongen. Därför låg alla vindsurfingbrädor uppe. När man ser Vätterns klara vatten och fina sandbotten blir man också lite dyksugen.
onsdag 17 augusti 2011
I morgon bostadspolitisk debatt
Jag befinner mig i Motala för att medverka i årets upplaga av Motala Forum under morgondagen (den 18 augusti).
I inbjudan finns följande att läsa:
"Årets upplaga av Motala Forum tar verkligen tempen på hur hyresrätten mår.
• Skapar nuvarande regelverk så höga hyror att ombyggnationer omöjliggörs?
• Medför hisskrav svårigheter att skapa nya lägenheter på vindsvåningar?
• Försenar planprocessen välbehövliga byggen?
• Hur fungerar hyressättningen efter den nya lagstiftningen?
Medverkar gör Veronica Palm (S) och Anti Avsan (M) samt Barbro Engman, Reinhold Lennebo och Kurt Eliasson, kommunalrådet Muharrem Demirok (C), Christina Johannesson och Anders Sjelvgren från Boverket.
Välkomna till Motala och Motala Forum, 18 augusti, ..."
Här finns en länk till det fullständiga programmet för dagen.
I inbjudan finns följande att läsa:
"Årets upplaga av Motala Forum tar verkligen tempen på hur hyresrätten mår.
• Skapar nuvarande regelverk så höga hyror att ombyggnationer omöjliggörs?
• Medför hisskrav svårigheter att skapa nya lägenheter på vindsvåningar?
• Försenar planprocessen välbehövliga byggen?
• Hur fungerar hyressättningen efter den nya lagstiftningen?
Medverkar gör Veronica Palm (S) och Anti Avsan (M) samt Barbro Engman, Reinhold Lennebo och Kurt Eliasson, kommunalrådet Muharrem Demirok (C), Christina Johannesson och Anders Sjelvgren från Boverket.
Välkomna till Motala och Motala Forum, 18 augusti, ..."
Här finns en länk till det fullständiga programmet för dagen.
tisdag 16 augusti 2011
Ekonomiskt ansvarstagande går före
Ekonomiskt ansvarstagande måste gå före reformambitioner oavsett hur angelägna reformerna upplevs. Dagens tillkännagivande från Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är naturligt i en orolig omvärld och med en ansvarsfull regering. Men ... ett sådant agerande hade nog inte varit lika självklart från socialdemokraternas sida i motsvarande situation.
Om socialdemokraterna hade suttit i regeringsställning (vilket i och för sig är en högst hypotetisk tanke på grund av dagens politiska situation) så hade ekonomiskt ansvarstagande varit betydligt mer sannolikt om socialdemokraternas partiledare fortfarande hade varit Göran Persson. Ska man utgå från hur Håkan Juholt har agerat i olika politiska frågor av dignitet skulle resultatet ha kunnat bli vad som kommit ut ur den politiska tombolan. Och - inte heller helt osannolikt - det hade dessutom kunnat dras olika svar ur tombolan.
Det känns ju lite förmätet när Tommy Waidelich säger: "Det är bra att man lyssnar både på oss och på sina egna experter när det gäller jobbskatteavdraget". Jag ställer mig frågan vem av "oss" (det vill säga socialdemokraterna) som har varit kapabel att göra en analys och dessutom komma till samma slutsats på samma grund som regeringen? Ingen, eftersom socialdemokraterna har varit emot varenda jobbskatteavdrag hitintills. Motståndet mot ett femte jobbskatteavdrag kan därför knappast ha byggt på en egen analys av hur reformutrymmet ser ut. Världsekonomin har förändrats snabbt och i ett antal olika avseenden efter det att socialdemokraternas motstånd mot ett femte jobbskatteavdrag blev känt.
Dessutom har Håkan Juholt tidigare framhållit att man borde ha höjt lönerna i stället för att sänka skatterna och han har i det sammanhanget nämnt olika kategorier av offentliganställda. Om lönehöjningarna skulle ha skett genom politiska initiativ på riksplanet skulle det också ha inneburit politisk intervention i lönebildningen och därutöver gett en sämre nettoeffekt för enskilda människor genom att en del återigen skulle ha gått tillbaka till staten i form av skatt på den tänkta lönehöjningen. Även arbetsgivaravgiftsdelen måste ju finansieras av en arbetsgivare.
Med en regering som sätter ekonomiskt ansvarstagande före reformer för att inte riskera säkerhetsmarginalerna i den offentliga ekonomin finns det också helt andra möjligheter att längre fram klara de reformambitioner som finns.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
Om socialdemokraterna hade suttit i regeringsställning (vilket i och för sig är en högst hypotetisk tanke på grund av dagens politiska situation) så hade ekonomiskt ansvarstagande varit betydligt mer sannolikt om socialdemokraternas partiledare fortfarande hade varit Göran Persson. Ska man utgå från hur Håkan Juholt har agerat i olika politiska frågor av dignitet skulle resultatet ha kunnat bli vad som kommit ut ur den politiska tombolan. Och - inte heller helt osannolikt - det hade dessutom kunnat dras olika svar ur tombolan.
Det känns ju lite förmätet när Tommy Waidelich säger: "Det är bra att man lyssnar både på oss och på sina egna experter när det gäller jobbskatteavdraget". Jag ställer mig frågan vem av "oss" (det vill säga socialdemokraterna) som har varit kapabel att göra en analys och dessutom komma till samma slutsats på samma grund som regeringen? Ingen, eftersom socialdemokraterna har varit emot varenda jobbskatteavdrag hitintills. Motståndet mot ett femte jobbskatteavdrag kan därför knappast ha byggt på en egen analys av hur reformutrymmet ser ut. Världsekonomin har förändrats snabbt och i ett antal olika avseenden efter det att socialdemokraternas motstånd mot ett femte jobbskatteavdrag blev känt.
Dessutom har Håkan Juholt tidigare framhållit att man borde ha höjt lönerna i stället för att sänka skatterna och han har i det sammanhanget nämnt olika kategorier av offentliganställda. Om lönehöjningarna skulle ha skett genom politiska initiativ på riksplanet skulle det också ha inneburit politisk intervention i lönebildningen och därutöver gett en sämre nettoeffekt för enskilda människor genom att en del återigen skulle ha gått tillbaka till staten i form av skatt på den tänkta lönehöjningen. Även arbetsgivaravgiftsdelen måste ju finansieras av en arbetsgivare.
Med en regering som sätter ekonomiskt ansvarstagande före reformer för att inte riskera säkerhetsmarginalerna i den offentliga ekonomin finns det också helt andra möjligheter att längre fram klara de reformambitioner som finns.
DN, SvD, Expressen, Aftonbladet
måndag 15 augusti 2011
80:e måndagsmötet på Norrmalmstorg
I dag ägde det 80:e måndagsmötet på Norrmalmstorg rum för att fira de baltiska staternas befrielse från den sovjetiska ockupationsmakten för 20 år sedan. Sådana dagar är det svårt att inte vara känslosam, att inte tänka på sådant som både har förstört och präglat många människors liv. Samtidigt som hoppet fanns för väldigt många under lång tid, ända fram till dess befrielsen var ett faktum, fanns också sveken där från delar av omvärlden.
Respekten för människors frihet måste bygga på grundläggande principer som inte kan avstås av hänsyn till egen bekvämlighet. De människor som fortfarande slåss för sin frihet och sitt självbestämmande på olika håll i världen behöver uppmuntras och få stöd. Sveriges undfallande inställning under många års tid mot Sovjetunionen och vad som hände på andra sidan Östersjön kan nog ingen vara stolt över. Allra minst de som intog och förespråkade en sådan hållning.
När jag reflekterar över detta kommer jag att tänka på när jag en kväll precis i början av min tidigare yrkeskarriär som polis var chaufför åt en poliskommissarie i yttre tjänst som hade kort tid kvar till sin pension. Vi pratade om olika saker och kom in på vad han tyckte hade varit sämst under ett långt yrkesliv som polis.
Han nämnde baltutlämningen efter andra världskriget där han hade medverkat som ung polis. Han skämdes över att han hade varit med och verkställt utlämningen av så många människor som skulle utlämnas till ovisshet om allt annat än att de skulle gå ett hemskt öde till mötes. Många stympade sig själva för att försöka vara kvar, vilket framstod som ett bättre alternativ än att lämnas ut till i värsta fall ond bråd död. Den då unge polismannen hade bara lytt order - varit ett redskap åt andra beslutsfattare - men han ångrade detta. Han borde inte ha medverkat, inte lytt order. Detta grämde han sig fortfarande över under vårt samtal.
Jag undrar hur många som har skämts i efterhand för den undfallande inställning man har haft under hela den tid då de baltiska staterna var ockuperade. För de svenska politiker som hade velat inta en annan hållning under efterkrigstiden hade det trots allt inte varit lika svårt som för den unge polismannen som tvingades medverka i något han tyckte var fel och som han fortfarande grämde sig över efter ett helt yrkesliv.
Under vissa av samtalen under lunchen i riksdaghuset efter Norrmalmstorgsmötet påmindes jag om mina föräldrars berättelser om flykten till Sverige 1944.
DN, SvD, Aftonbladet
Respekten för människors frihet måste bygga på grundläggande principer som inte kan avstås av hänsyn till egen bekvämlighet. De människor som fortfarande slåss för sin frihet och sitt självbestämmande på olika håll i världen behöver uppmuntras och få stöd. Sveriges undfallande inställning under många års tid mot Sovjetunionen och vad som hände på andra sidan Östersjön kan nog ingen vara stolt över. Allra minst de som intog och förespråkade en sådan hållning.
När jag reflekterar över detta kommer jag att tänka på när jag en kväll precis i början av min tidigare yrkeskarriär som polis var chaufför åt en poliskommissarie i yttre tjänst som hade kort tid kvar till sin pension. Vi pratade om olika saker och kom in på vad han tyckte hade varit sämst under ett långt yrkesliv som polis.
Han nämnde baltutlämningen efter andra världskriget där han hade medverkat som ung polis. Han skämdes över att han hade varit med och verkställt utlämningen av så många människor som skulle utlämnas till ovisshet om allt annat än att de skulle gå ett hemskt öde till mötes. Många stympade sig själva för att försöka vara kvar, vilket framstod som ett bättre alternativ än att lämnas ut till i värsta fall ond bråd död. Den då unge polismannen hade bara lytt order - varit ett redskap åt andra beslutsfattare - men han ångrade detta. Han borde inte ha medverkat, inte lytt order. Detta grämde han sig fortfarande över under vårt samtal.
Jag undrar hur många som har skämts i efterhand för den undfallande inställning man har haft under hela den tid då de baltiska staterna var ockuperade. För de svenska politiker som hade velat inta en annan hållning under efterkrigstiden hade det trots allt inte varit lika svårt som för den unge polismannen som tvingades medverka i något han tyckte var fel och som han fortfarande grämde sig över efter ett helt yrkesliv.
Under vissa av samtalen under lunchen i riksdaghuset efter Norrmalmstorgsmötet påmindes jag om mina föräldrars berättelser om flykten till Sverige 1944.
DN, SvD, Aftonbladet
fredag 12 augusti 2011
Bidrar automathandeln till börsernas svängningar?
SvD Näringsliv skriver i dag om vad man kallar "en hemlighetsfull amerikansk tradingfirma", Getco Europe, som i augusti har blivit Stockholmsbörsens största aktiehandlare trots att man inte har varit aktiv i Stockholm längre tid än åtta månader.
Under augusti har Getco Europe hitintills gjort 6,6 procent av alla affärer på Stockholmsbörsen. Gårdagens siffror för handeln är att en knapp timme före stängning hade Getco gjort 45 000 affärer och ensam omsatt över 2 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 100 transaktioner och 4,5 miljoner kronor i minuten, timme efter timme. Trots detta har Getco bara drygt 30 anställda, vilket tyder på att bolaget ägnar sig åt så kallad högfrekvenshandel, aktieaffärer som blixtrande snabbt utförs automatiskt av förprogrammerade datorer.
SvD Näringsliv berättade i går (här är länken) att automatisk aktiehandel nu står för över hälften av omsättningen på Stockholmsbörsen, och där är högfrekvenshandeln ett betydande inslag.
Idén med denna typ av affärer är att skapa rörelser på börsen för att på detta sätt kunna tjäna pengar. Det finns åtskilliga personer som ägnar sig åt denna typ av affärer och numera även många företag. Sker det i väldigt stor skala blir rimligen påverkan större, rörelserna större och de potentiella vinsterna med handeln högre.
I eftermiddags lades ytterligare en artikel ut på SvD Näringsliv. Enligt den artikeln har turbulensen på börserna banat väg för den så kallade högfrekvenshandeln. I USA anses högfrekvenshandeln stå för hela 75 procent av börshandeln i augusti.
Frågan är väl varifrån den omnämnda turbulensen kommer. Ett rimligt antagande är att automathandeln åtminstone bidrar till turbulensen. Eller är det rentav så att den typen av handel är en väsentlig faktor för turbulensen och börsernas svängningar?
Här finns en länk till dagens artikel i SvD:s näringslivsdel.
Här finns en länk till en artikel i SvD:s närinslivsdel (som publicerades under eftermiddagen).
Under augusti har Getco Europe hitintills gjort 6,6 procent av alla affärer på Stockholmsbörsen. Gårdagens siffror för handeln är att en knapp timme före stängning hade Getco gjort 45 000 affärer och ensam omsatt över 2 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 100 transaktioner och 4,5 miljoner kronor i minuten, timme efter timme. Trots detta har Getco bara drygt 30 anställda, vilket tyder på att bolaget ägnar sig åt så kallad högfrekvenshandel, aktieaffärer som blixtrande snabbt utförs automatiskt av förprogrammerade datorer.
SvD Näringsliv berättade i går (här är länken) att automatisk aktiehandel nu står för över hälften av omsättningen på Stockholmsbörsen, och där är högfrekvenshandeln ett betydande inslag.
Idén med denna typ av affärer är att skapa rörelser på börsen för att på detta sätt kunna tjäna pengar. Det finns åtskilliga personer som ägnar sig åt denna typ av affärer och numera även många företag. Sker det i väldigt stor skala blir rimligen påverkan större, rörelserna större och de potentiella vinsterna med handeln högre.
I eftermiddags lades ytterligare en artikel ut på SvD Näringsliv. Enligt den artikeln har turbulensen på börserna banat väg för den så kallade högfrekvenshandeln. I USA anses högfrekvenshandeln stå för hela 75 procent av börshandeln i augusti.
Frågan är väl varifrån den omnämnda turbulensen kommer. Ett rimligt antagande är att automathandeln åtminstone bidrar till turbulensen. Eller är det rentav så att den typen av handel är en väsentlig faktor för turbulensen och börsernas svängningar?
Här finns en länk till dagens artikel i SvD:s näringslivsdel.
Här finns en länk till en artikel i SvD:s närinslivsdel (som publicerades under eftermiddagen).
torsdag 11 augusti 2011
(S)kruvade politiska poänger
Jag minns den så kallade ”gråtjuvsdebatten” under första delen av 1980-talet när jag läser Håkan Juholts (S) allt annat än analytiska och djupsinniga kommentarer till upploppen i Storbritannien.
I pappersupplagan av Svenska Dagbladet i dag finns en notis om Håkan Juholts kommentarer till upploppen. Svenska Dagbladet skriver: Han ”menar å ena sidan att upproren drivs av kriminella, vilka enligt honom ska behandlas därefter. Å andra sidan lockar upprorsmakarna till sig ungdomar som inte är kriminella. Det kan enligt Håkan Juholt förebyggas genom satsningar på skolor och fritidsverksamheter. – Vi måste göra sociala investeringar för att långsiktigt forma samhället så att det blir svårare att rekrytera till sådana här kriminella handlingar.” Härutöver har Aftonbladet rapporterat om detta för någon dag sedan och även Svenska Dagbladets ledarsida har i dag tagit upp frågan om orsakerna till upploppen.
Att politiker försöker extrapolera på verkligheten har Håkan Juholt visat två prov på under förhållandevis kort tid. För det första försöket att sprida en bild om barnfattigdom som inte är korrekt och utan att förklara vad som menas med det som har kallats relativ barnfattigdom. För det andra genom att leverera ett svar på vad som ska motverka ett förutsatt deltagande i upploppen i Storbritannien av ungdomar som inte är kriminella.
Jag skrev den 3 augusti här på min blogg om den myt socialdemokraterna försöker sprida om barnfattigdom som ett stort problem i Sverige. Underförstått är att detta skulle vara resultatet av Alliansregeringens politik.
Under alla förhållanden var den reella barnfattigdomen högre tidigare och den hade också varit högre i dag med en socialdemokratiskt ledd regering (vilka som nu skulle ha ingått i den kan man ju fråga sig) och med socialdemokratisk politik. Det finns skäl att upprepa att det i Rädda Barnens "larmrapport" om barnfamiljernas ekonomi stod följande i sammanfattningen: ”De disponibla inkomsterna har överlag ökat för barnfamiljer i alla inkomstskikt under det senaste årtiondet.” … Men den mediala rapporteringen kom att handla om ”barnfattigdom” i den meningen som utgick från att man hade laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp där det centrala var hur de med lägst inkomster relaterar sig till dem som tjänar mer.
Åter till ”gråtjuvsdebatten” då socialdemokraterna försökte göra stora poänger av att problemet med alla bostadsinbrott berodde på arbetslösheten. Som – på den tiden – verksam polis undrade jag över vilken verklighet man hade studerat när man kom fram till den slutsatsen. Bostadsinbrotten liksom många andra brott som vissa personer återkommande gjorde och fortfarande gör sig skyldiga till hade naturligtvis helt andra orsaker. En person som blir arbetslös beger sig knappast ut och bryter sig in i andra människors hem bara av den anledningen. Troligen skulle arbetslöshet inte ens ha kunnat vara en delförklaring till att någon bryter sig in i andra människors hem och stjäl andras tillhörigheter. Det handlar i stället om vilken moral människan i fråga har eller helt enkelt vad man kan tillåta sig.
Samma sak med frågan om medverkan i upplopp vilket en person knappast skulle avstå från just därför att det finns fritidsverksamheter. Visst är fritidsverksamheter viktiga, men moralbildningen av unga människor ankommer i någon mån på alla vuxna i samhället. Dessutom finns det en nyfikenhet bland unga, troligen mer än hos äldre, att man vill vara närvarande och se, utan att utgångspunkten därför måste vara att ungdomarna vill delta i kriminella handlingar.
En gång i tiden i samband med närpolisreformens införande hade många inom polisen uppfattningen att det var enbart polisen som skulle ägna sig åt moralbildningen i samhället. Man skulle vara närvarande i alla skolor, på förskolor och det var väl möjligen inte långt kvar till dess man skulle sköta moralbildningen genom närvaro i hemmen också. Detta var naturligtvis feltänkt och urholkade på sätt och vis ungas förtroende för polisen. Elever på gymnasieskolor frågade sig varför det satt poliser i en lokal både hela och halva dagar och om inte poliserna hade viktigare sysslor som borde utföras.
Det går nog att vinna snabba och enkla politiska poänger i många frågor, men den som underskattar människors förmåga till egna analyser kommer aldrig att vinna förtroende i bredare mening och i längden.
Aftonbladet, SvD:s ledarsida
I pappersupplagan av Svenska Dagbladet i dag finns en notis om Håkan Juholts kommentarer till upploppen. Svenska Dagbladet skriver: Han ”menar å ena sidan att upproren drivs av kriminella, vilka enligt honom ska behandlas därefter. Å andra sidan lockar upprorsmakarna till sig ungdomar som inte är kriminella. Det kan enligt Håkan Juholt förebyggas genom satsningar på skolor och fritidsverksamheter. – Vi måste göra sociala investeringar för att långsiktigt forma samhället så att det blir svårare att rekrytera till sådana här kriminella handlingar.” Härutöver har Aftonbladet rapporterat om detta för någon dag sedan och även Svenska Dagbladets ledarsida har i dag tagit upp frågan om orsakerna till upploppen.
Att politiker försöker extrapolera på verkligheten har Håkan Juholt visat två prov på under förhållandevis kort tid. För det första försöket att sprida en bild om barnfattigdom som inte är korrekt och utan att förklara vad som menas med det som har kallats relativ barnfattigdom. För det andra genom att leverera ett svar på vad som ska motverka ett förutsatt deltagande i upploppen i Storbritannien av ungdomar som inte är kriminella.
Jag skrev den 3 augusti här på min blogg om den myt socialdemokraterna försöker sprida om barnfattigdom som ett stort problem i Sverige. Underförstått är att detta skulle vara resultatet av Alliansregeringens politik.
Under alla förhållanden var den reella barnfattigdomen högre tidigare och den hade också varit högre i dag med en socialdemokratiskt ledd regering (vilka som nu skulle ha ingått i den kan man ju fråga sig) och med socialdemokratisk politik. Det finns skäl att upprepa att det i Rädda Barnens "larmrapport" om barnfamiljernas ekonomi stod följande i sammanfattningen: ”De disponibla inkomsterna har överlag ökat för barnfamiljer i alla inkomstskikt under det senaste årtiondet.” … Men den mediala rapporteringen kom att handla om ”barnfattigdom” i den meningen som utgick från att man hade laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp där det centrala var hur de med lägst inkomster relaterar sig till dem som tjänar mer.
Åter till ”gråtjuvsdebatten” då socialdemokraterna försökte göra stora poänger av att problemet med alla bostadsinbrott berodde på arbetslösheten. Som – på den tiden – verksam polis undrade jag över vilken verklighet man hade studerat när man kom fram till den slutsatsen. Bostadsinbrotten liksom många andra brott som vissa personer återkommande gjorde och fortfarande gör sig skyldiga till hade naturligtvis helt andra orsaker. En person som blir arbetslös beger sig knappast ut och bryter sig in i andra människors hem bara av den anledningen. Troligen skulle arbetslöshet inte ens ha kunnat vara en delförklaring till att någon bryter sig in i andra människors hem och stjäl andras tillhörigheter. Det handlar i stället om vilken moral människan i fråga har eller helt enkelt vad man kan tillåta sig.
Samma sak med frågan om medverkan i upplopp vilket en person knappast skulle avstå från just därför att det finns fritidsverksamheter. Visst är fritidsverksamheter viktiga, men moralbildningen av unga människor ankommer i någon mån på alla vuxna i samhället. Dessutom finns det en nyfikenhet bland unga, troligen mer än hos äldre, att man vill vara närvarande och se, utan att utgångspunkten därför måste vara att ungdomarna vill delta i kriminella handlingar.
En gång i tiden i samband med närpolisreformens införande hade många inom polisen uppfattningen att det var enbart polisen som skulle ägna sig åt moralbildningen i samhället. Man skulle vara närvarande i alla skolor, på förskolor och det var väl möjligen inte långt kvar till dess man skulle sköta moralbildningen genom närvaro i hemmen också. Detta var naturligtvis feltänkt och urholkade på sätt och vis ungas förtroende för polisen. Elever på gymnasieskolor frågade sig varför det satt poliser i en lokal både hela och halva dagar och om inte poliserna hade viktigare sysslor som borde utföras.
Det går nog att vinna snabba och enkla politiska poänger i många frågor, men den som underskattar människors förmåga till egna analyser kommer aldrig att vinna förtroende i bredare mening och i längden.
Aftonbladet, SvD:s ledarsida
onsdag 10 augusti 2011
Kan oron på börserna påverka byggbranschen?
Nättidningen Byggvärlden skriver i dag att det kan bli fråga om färre byggstarter och uppskjutna investeringsbeslut och att byggbranschen kan påverkas av oron på världens börser, men bara marginellt. Det finns således en risk för att detta kan ske.
Enligt Göran Hjelm (biträdande prognosansvarig på konjunkturinstitutet) tror man på en fortsatt tillväxt, men det kommer att gå långsammare. Trots turbulensen på världens börser är den underliggande utvecklingen för byggbranschen bra, även om tillväxten tillfälligt bromsar in i samband med oron på börserna.
Det som – i förekommande fall – riskerar att påverkas mest är investeringar i småhus, ombyggnad av lägenheter och privata investeringar i köpcentrum och affärslokaler.
Sveriges Byggindustrier anser att det krävs mer än den senaste tidens händelser för att byggbranschens aktörer ska oroa sig. Detta trots att man så sent som i juni i år inte hade med i beräkningarna att USA:s ekonomi skulle ifrågasättas.
Här finns länken till den aktuella artikeln.
Enligt Göran Hjelm (biträdande prognosansvarig på konjunkturinstitutet) tror man på en fortsatt tillväxt, men det kommer att gå långsammare. Trots turbulensen på världens börser är den underliggande utvecklingen för byggbranschen bra, även om tillväxten tillfälligt bromsar in i samband med oron på börserna.
Det som – i förekommande fall – riskerar att påverkas mest är investeringar i småhus, ombyggnad av lägenheter och privata investeringar i köpcentrum och affärslokaler.
Sveriges Byggindustrier anser att det krävs mer än den senaste tidens händelser för att byggbranschens aktörer ska oroa sig. Detta trots att man så sent som i juni i år inte hade med i beräkningarna att USA:s ekonomi skulle ifrågasättas.
Här finns länken till den aktuella artikeln.
tisdag 9 augusti 2011
USA:s ekonomi och Sverige
Under en tid har det pågått en diskussion om USA:s ekonomi. Nu tänker jag inte på den politiska diskussionen i USA som lite väl mycket präglats av vad man kan kalla nationell populism. Vi brukar ju i Sverige tala i termer om ansvarstagande, men man undrar var detta ansvarstagande har funnits under tiden före det att kongressen (klockan fem i tolv) kunde enas om vilka åtgärder man skulle vidta.
Om USA ska kunna vara den starka kraft i världsekonomin som man har ambitionen att vara, då måste nog blicken lyftas. Då handlar ansvarstagandet inte bara om USA:s ekonomi i sig utan också om ambitionerna med USA:s roll i världen och påverkan på världsekonomin. Den amerikanska diskussionen kring budgetunderskottet har lett i motsatt riktning och delvis urholkat tilltron till USA, vilket är beklagligt i sig.
USA:s ekonomi kan sägas vara den största i världen. Detta ska sättas i relation till att det amerikanska budgetunderskottet väntas hamna på cirka tio procent av BNP. Kongressen har enats om åtgärder som innebär nedskärningar i statsfinanserna motsvarande cirka 2,5 biljoner dollar under de kommande tio åren.
Nu finns det ju uppenbara ekonomiska problem i ett antal länder i Europa också. Åtgärderna som måste vidtas i samtliga fall är – precis som i USA – åtstramningar och nedskärningar, men det kan också handla om skattehöjningar. Detta påverkar det lilla exportberoende Sverige genom att köpkraften minskar i vår omvärld. Svenska företag får då inte avsättning för sina produkter i tillräcklig omfattning och det påverkar Stockholmsbörsen och svenskarnas aktie- och fondsparande. Problemet är också att om kronan stärks i förhållande till dollarn blir svenska varor dyrare utomlands vilket innebär mindre avsättning av produkter och risk för varsel och uppsägningar om valet inte blir – som i delar av industrisektorn under den senaste finanskrisen och lågkonjunkturen – att hålla lönerna nere eller till och med sänka dem något.
Det positiva i sammanhanget är ändå att börserna runt om i världen tycktes återhämta sig i dag.
Om USA ska kunna vara den starka kraft i världsekonomin som man har ambitionen att vara, då måste nog blicken lyftas. Då handlar ansvarstagandet inte bara om USA:s ekonomi i sig utan också om ambitionerna med USA:s roll i världen och påverkan på världsekonomin. Den amerikanska diskussionen kring budgetunderskottet har lett i motsatt riktning och delvis urholkat tilltron till USA, vilket är beklagligt i sig.
USA:s ekonomi kan sägas vara den största i världen. Detta ska sättas i relation till att det amerikanska budgetunderskottet väntas hamna på cirka tio procent av BNP. Kongressen har enats om åtgärder som innebär nedskärningar i statsfinanserna motsvarande cirka 2,5 biljoner dollar under de kommande tio åren.
Nu finns det ju uppenbara ekonomiska problem i ett antal länder i Europa också. Åtgärderna som måste vidtas i samtliga fall är – precis som i USA – åtstramningar och nedskärningar, men det kan också handla om skattehöjningar. Detta påverkar det lilla exportberoende Sverige genom att köpkraften minskar i vår omvärld. Svenska företag får då inte avsättning för sina produkter i tillräcklig omfattning och det påverkar Stockholmsbörsen och svenskarnas aktie- och fondsparande. Problemet är också att om kronan stärks i förhållande till dollarn blir svenska varor dyrare utomlands vilket innebär mindre avsättning av produkter och risk för varsel och uppsägningar om valet inte blir – som i delar av industrisektorn under den senaste finanskrisen och lågkonjunkturen – att hålla lönerna nere eller till och med sänka dem något.
Det positiva i sammanhanget är ändå att börserna runt om i världen tycktes återhämta sig i dag.
måndag 8 augusti 2011
Förbud mot vissa hundraser ... ett dåligt förslag!
Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra skriver i sin nätupplaga i dag om att det inte verkar finnas förutsättningar att förbjuda vissa hundraser i Sverige. Artikeln har rubriken "Danskt hundförbud inget för Sverige".
Av artikeln framgår att man i Danmark har "lagstiftat mot innehav av 13 hundraser". Med detta får nog förstås att det har blivit förbjudet att inneha en hund av någon av dessa 13 förbjudna raser. I Sverige har regeringen - enligt artikeln - inga planer på att införa ett förbud mot vissa hundraser. Däremot har ett fåtal bostadsbolag "förbud" inskrivna i sina hyreskontrakt.
Man skriver också att nyligen förbjöd en bostadsrättsförening i Fredrikshavn hela 60 hundraser och olika korsningar av dessa. För det första är detta inte fråga om ett förbud i egentlig mening och dessutom ställer jag mig frågande till hur dessa 60 hundraser valts ut och på vilka grunder.
Relaterar man situationen till svenska förhållanden kan man säga att det är en sak om en bostadrättsförening ställer upp villkor, som inte är oskäliga och som ska gälla lika för alla som vill bli medlemmar i bostadsrättsföreningen, men det måste i så fall handla om personer som inte är medlemmar ännu. När det gäller personer som redan är medlemmar i föreningen och har en bostadsrättslägenhet och dessutom en hund som är av en av dessa 59 raser är det inte så enkelt längre. Jag ska - här och nu - inte gå djupare in på vilka problemställningar som aktualiseras under sådana förhållanden, men ett förbud - som rättsligt sett är ett förbud - leder till en påföljd. Frågan är vilken påföljd som under sådana förhållanden kan aktualiseras mot en bostadsrättshavare.
I Sverige har - enligt artikeln - Kristdemokraterna aviserat att de vill förbjuda vissa kamphundsraser, men har hittills inte fått något stöd från övriga regeringspartier eller från landsbygdsminister Eskil Erlandsson.
Problemet med hundar som är aggressiva och kanske främst ouppfostrade har i första hand med hundägaren att göra. För många år sedan ansågs schäfern som en särskilt farlig hund och det fanns också återkommande uppgifter om hur personer blivit bitna av just shäfrar. På den tiden var det inte ovanligt att narkotikamissbrukare fick hundar, i någon form av svårförståeligt rehabiliteringssyfte, och det talades om "knarkarhundar" som ofta var shäfrar. Dessa hundar var ofta vanskötta på många olika sätt.
Tidningen Hundsport har tidigare skrivit följande om frågans aktualitet: "Majoriteten av de svenska debattörerna tycks emellertid vara överens om att farliga hundar är ett hundägarproblem och ingenting som kan lösas genom rasförbud. Vår tillsynslag, som ger polisen möjligheter att omhänderta hundar som har olämpliga ägare, anses vara ett bättre verktyg. Det är som bekant även SKK:s inställning till problemet." Min egen inställning överenstämmer också med detta. Jag deltog för övrigt - för några år sedan - i en debatt med frågeställningen om vissa hundraser borde förbjudas.
SKK är Svenska kennelklubben.
Här finns en länk till artikeln i Hem & Hyra.
Här finns en notis i tidningen Hundsports nätupplaga som gäller frågan om att kunna förbjuda vissa hundraser. Scrolla ned till den aktuella notisen, publicerad 2010-05-28.
Av artikeln framgår att man i Danmark har "lagstiftat mot innehav av 13 hundraser". Med detta får nog förstås att det har blivit förbjudet att inneha en hund av någon av dessa 13 förbjudna raser. I Sverige har regeringen - enligt artikeln - inga planer på att införa ett förbud mot vissa hundraser. Däremot har ett fåtal bostadsbolag "förbud" inskrivna i sina hyreskontrakt.
Man skriver också att nyligen förbjöd en bostadsrättsförening i Fredrikshavn hela 60 hundraser och olika korsningar av dessa. För det första är detta inte fråga om ett förbud i egentlig mening och dessutom ställer jag mig frågande till hur dessa 60 hundraser valts ut och på vilka grunder.
Relaterar man situationen till svenska förhållanden kan man säga att det är en sak om en bostadrättsförening ställer upp villkor, som inte är oskäliga och som ska gälla lika för alla som vill bli medlemmar i bostadsrättsföreningen, men det måste i så fall handla om personer som inte är medlemmar ännu. När det gäller personer som redan är medlemmar i föreningen och har en bostadsrättslägenhet och dessutom en hund som är av en av dessa 59 raser är det inte så enkelt längre. Jag ska - här och nu - inte gå djupare in på vilka problemställningar som aktualiseras under sådana förhållanden, men ett förbud - som rättsligt sett är ett förbud - leder till en påföljd. Frågan är vilken påföljd som under sådana förhållanden kan aktualiseras mot en bostadsrättshavare.
I Sverige har - enligt artikeln - Kristdemokraterna aviserat att de vill förbjuda vissa kamphundsraser, men har hittills inte fått något stöd från övriga regeringspartier eller från landsbygdsminister Eskil Erlandsson.
Problemet med hundar som är aggressiva och kanske främst ouppfostrade har i första hand med hundägaren att göra. För många år sedan ansågs schäfern som en särskilt farlig hund och det fanns också återkommande uppgifter om hur personer blivit bitna av just shäfrar. På den tiden var det inte ovanligt att narkotikamissbrukare fick hundar, i någon form av svårförståeligt rehabiliteringssyfte, och det talades om "knarkarhundar" som ofta var shäfrar. Dessa hundar var ofta vanskötta på många olika sätt.
Tidningen Hundsport har tidigare skrivit följande om frågans aktualitet: "Majoriteten av de svenska debattörerna tycks emellertid vara överens om att farliga hundar är ett hundägarproblem och ingenting som kan lösas genom rasförbud. Vår tillsynslag, som ger polisen möjligheter att omhänderta hundar som har olämpliga ägare, anses vara ett bättre verktyg. Det är som bekant även SKK:s inställning till problemet." Min egen inställning överenstämmer också med detta. Jag deltog för övrigt - för några år sedan - i en debatt med frågeställningen om vissa hundraser borde förbjudas.
SKK är Svenska kennelklubben.
Här finns en länk till artikeln i Hem & Hyra.
Här finns en notis i tidningen Hundsports nätupplaga som gäller frågan om att kunna förbjuda vissa hundraser. Scrolla ned till den aktuella notisen, publicerad 2010-05-28.
torsdag 4 augusti 2011
Kan Europa frälsas med snuset?
Enligt en undersökning som har gjorts av EU-kommissionen, i samband med att EU:s tobakslagar ses över, är det få länder som vill avskaffa förbudet att sälja snus i EU (som infördes 1989). Sverige är det enda land som har ett undantag från förbudet.
Enligt Europaportalen har EU-kommissionens undersökning om tobaksdirektivet slagit alla rekord. Vanligtvis brukar ett hundratal personer och organisationer höra av sig med synpunkter – nu har 85 000 svar kommit in varav hela 96 procent från privatpersoner. Å andra sidan står Polen och Italien för två tredjedelar av svaren, och 99 procent av de italienska svaren är identiska. En kampanj iscensatt av en organisation som representerar 75 procent av de italienska tobakshandlarna lyckades få 30 000 av medlemmarna att skicka in samma svar.
Europaportalen noterar att synpunkter inkom också från regeringar och EU-parlamentariker, ”alltså de som i slutändan räcker upp handen eller trycker på knappen och röstar om snusförbudets vara eller inte vara”. Av deras svar framgår det att en majoritet av EU-länderna och EU-parlamentarikerna vill ha kvar snusförbudet.
Kommissionens frågeformulär hade tre alternativ: 1. Upphävt snusförbud, 2. Fortsatt snusförbud och 3. Förbud för alla typer av muntobak, inklusive snus. Majoriteten av länderna vill ha ett totalförbud för muntobak, en handfull vill behålla snusförbudet medan ”ett väldigt litet antal” länder vill att snusförbudet avskaffas. Enligt EU-kommissionen var det ”ett medlemsland som uttryckte ett särskilt starkt intresse för detta”, med argumentet att det är ologiskt att snus är den enda förbjudna tobaksprodukten utan ett vetenskapligt stöd för att behandla snus annorlunda än andra produkter på marknaden. Man kanske inte behöver ägna någon längre tid till att fundera över vilket land detta var.
De länder som är för ett fortsatt förbud menar att även om en del av produkterna medför lägre hälsorisker är ändå alla tobaksprodukter farliga för hälsan, vilket det knappast kan råda någon tvekan om. Här kan dock sägas – till snusets försvar – att den som snusar inte direkt medverkar till att andra människor får i sig de ämnen som finns i tobaken till skillnad från rökarna.
Enligt EU-kommissionen är tobak den största enskilda anledningen till sjukdomar som kan undvikas och leder till uppskattningsvis 650 000 dödsfall årligen i EU. Detta talar i och för sig främst för krafttag mot rökningen som är betydligt mer utbredd i vissa av EU:s medlemsstater. EU-kommissionen väntas lägga sitt förslag till ett nytt tobaksdirektiv nästa år – om det blir med eller utan snusförbud återstår att se.
Varför är det så viktigt att Sverige propagerar för en tobaksprodukt som snus? Är detta verkligen en viktig profilfråga för Sverige? … och … Varför var det så tyst i snusfrågan under det svenska ordförandeskapet?
Min uppfattning är att det finns betydligt viktigare frågor att driva inom EU och att det högljudda förespråkandet av snus och snusande alltmer riskerar att framstå i ett löjets skimmer. Detta gagnar inte Sveriges anseende i det långa loppet även om den Europeiska logiken beträffande inställningen till snuset haltar i förhållande till tobaksrökningen.
Den egentliga frågan är om vi i Sverige i första hand vill verka för att det ska vara möjligt att använda en viss tobaksprodukt eller om vi vill motverka och minska tobaksanvändningen. Min uppfattning är att det måste handla om det sistnämnda.
Här finns en länk till Europaportalens artikel om snuset.
Enligt Europaportalen har EU-kommissionens undersökning om tobaksdirektivet slagit alla rekord. Vanligtvis brukar ett hundratal personer och organisationer höra av sig med synpunkter – nu har 85 000 svar kommit in varav hela 96 procent från privatpersoner. Å andra sidan står Polen och Italien för två tredjedelar av svaren, och 99 procent av de italienska svaren är identiska. En kampanj iscensatt av en organisation som representerar 75 procent av de italienska tobakshandlarna lyckades få 30 000 av medlemmarna att skicka in samma svar.
Europaportalen noterar att synpunkter inkom också från regeringar och EU-parlamentariker, ”alltså de som i slutändan räcker upp handen eller trycker på knappen och röstar om snusförbudets vara eller inte vara”. Av deras svar framgår det att en majoritet av EU-länderna och EU-parlamentarikerna vill ha kvar snusförbudet.
Kommissionens frågeformulär hade tre alternativ: 1. Upphävt snusförbud, 2. Fortsatt snusförbud och 3. Förbud för alla typer av muntobak, inklusive snus. Majoriteten av länderna vill ha ett totalförbud för muntobak, en handfull vill behålla snusförbudet medan ”ett väldigt litet antal” länder vill att snusförbudet avskaffas. Enligt EU-kommissionen var det ”ett medlemsland som uttryckte ett särskilt starkt intresse för detta”, med argumentet att det är ologiskt att snus är den enda förbjudna tobaksprodukten utan ett vetenskapligt stöd för att behandla snus annorlunda än andra produkter på marknaden. Man kanske inte behöver ägna någon längre tid till att fundera över vilket land detta var.
De länder som är för ett fortsatt förbud menar att även om en del av produkterna medför lägre hälsorisker är ändå alla tobaksprodukter farliga för hälsan, vilket det knappast kan råda någon tvekan om. Här kan dock sägas – till snusets försvar – att den som snusar inte direkt medverkar till att andra människor får i sig de ämnen som finns i tobaken till skillnad från rökarna.
Enligt EU-kommissionen är tobak den största enskilda anledningen till sjukdomar som kan undvikas och leder till uppskattningsvis 650 000 dödsfall årligen i EU. Detta talar i och för sig främst för krafttag mot rökningen som är betydligt mer utbredd i vissa av EU:s medlemsstater. EU-kommissionen väntas lägga sitt förslag till ett nytt tobaksdirektiv nästa år – om det blir med eller utan snusförbud återstår att se.
Varför är det så viktigt att Sverige propagerar för en tobaksprodukt som snus? Är detta verkligen en viktig profilfråga för Sverige? … och … Varför var det så tyst i snusfrågan under det svenska ordförandeskapet?
Min uppfattning är att det finns betydligt viktigare frågor att driva inom EU och att det högljudda förespråkandet av snus och snusande alltmer riskerar att framstå i ett löjets skimmer. Detta gagnar inte Sveriges anseende i det långa loppet även om den Europeiska logiken beträffande inställningen till snuset haltar i förhållande till tobaksrökningen.
Den egentliga frågan är om vi i Sverige i första hand vill verka för att det ska vara möjligt att använda en viss tobaksprodukt eller om vi vill motverka och minska tobaksanvändningen. Min uppfattning är att det måste handla om det sistnämnda.
Här finns en länk till Europaportalens artikel om snuset.
onsdag 3 augusti 2011
Myten om barnfattigdom
I det senaste numret av tidningen Forskning & Framsteg nämns i ledaren problematiken med den verklighetsbild (S) har försökt skapa kring den så kallade barnfattigdomen. I Rädda Barnens "larmrapport" om barnfamiljernas ekonomi stod följande i sammanfattningen: ”De disponibla inkomsterna har överlag ökat för barnfamiljer i alla inkomstskikt under det senaste årtiondet.”
I den mediala rapporteringen kom dock allt att handla om ”barnfattigdom” i den meningen som utgick från att man hade laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp där det centrala var hur de med lägst inkomster relaterar sig till dem som tjänar mer. Om detta och svårigheterna att rapportera om samhällsutvecklingen på ett korrekt sätt skrivs i den aktuella ledarartikeln.
Här finns en länk till den aktuella artikeln i tidningen Forskning & Framsteg.
Barnfattigdom som tema har även min insändarartikel i veckans nummer av tidningen Mitt i Huddinge. Den aktuella artikeln var först tänkt som en replik på en Socialdemokratisk artikel som var intagen under våren (närmare bestämt den 12 april). Den har nu gjorts till en självständig artikel - efter att först ha "försvunnit" i samband med att den sändes in till tidningen Mitt i:s insändarredaktion. Artikeln handlar om den mycket marginella ökning som har skett i Huddinge av den relativa barnfattigdomen mellan åren 2007 och 2008.
Här finns en länk till insändarsidan där den aktuella artikeln finns intagen.
Min ursprungliga rubrik var "Historiskt låg barnfattigdom".
I den mediala rapporteringen kom dock allt att handla om ”barnfattigdom” i den meningen som utgick från att man hade laborerat med ett relativt fattigdomsbegrepp där det centrala var hur de med lägst inkomster relaterar sig till dem som tjänar mer. Om detta och svårigheterna att rapportera om samhällsutvecklingen på ett korrekt sätt skrivs i den aktuella ledarartikeln.
Här finns en länk till den aktuella artikeln i tidningen Forskning & Framsteg.
Barnfattigdom som tema har även min insändarartikel i veckans nummer av tidningen Mitt i Huddinge. Den aktuella artikeln var först tänkt som en replik på en Socialdemokratisk artikel som var intagen under våren (närmare bestämt den 12 april). Den har nu gjorts till en självständig artikel - efter att först ha "försvunnit" i samband med att den sändes in till tidningen Mitt i:s insändarredaktion. Artikeln handlar om den mycket marginella ökning som har skett i Huddinge av den relativa barnfattigdomen mellan åren 2007 och 2008.
Här finns en länk till insändarsidan där den aktuella artikeln finns intagen.
Min ursprungliga rubrik var "Historiskt låg barnfattigdom".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
