Debatt om våldtäkter och förtroendet för rättsväsendet

I går deltog jag i en interpellationsdebatt gällande frågan om hur domstolar dömer i våldtäktsmål. Debatten som förs är ofta högljudd och enskilda personer - oavsett om det är fråga om privatpersoner eller socialdemokratiska politiker - har många gånger bestämda och tvärsäkra uppfattningar om en domstol har dömt rätt eller inte. Slutsatserna grundas i bästa fall på att man läst och försökt förstå en dom eller annars på uppgifter i media.

Jag känner att jag närmast får en undervisande uppgift i sådana i situationer vilket är nödvändigt om en nyanserad debatt ska kunna föras.

I mitt första inlägg sade jag följande: Jag vill börja med att säga att det egentligen inte är något fel på domstolsväsendets anseende. Sanningen bor i betraktarens ögon. Det finns väldigt många betraktare som har mycket bestämda uppfattningar om saker och ting. De tycks veta bättre vilken bevisning som finns, hur bevisningen ska värderas och vilken bevisning som ska läggas till grund för en fällande dom än domstolen.

Jag kan för egen del säga att jag inte kan ha en bestämd uppfattning om huruvida en domstol har dömt rätt eller inte om jag inte har varit närvarande vid huvudförhandlingen, och då är jag själv domare. Skälet till det är mycket enkelt. Det är under huvudförhandlingen som all bevisning ska presenteras i ett sammanhang. Det som återfinns i domen är vad domstolen har valt att redovisa. Jag kan läsa domen och göra en bedömning om domstolen har resonerat rätt utifrån vad som har redovisats i domen. Däremot kan jag inte med hundraprocentig säkerhet säga huruvida domstolen har dömt rätt eller inte.

Som tur är har vi höga beviskrav i Sverige, och det ska gälla i alla typer av mål, framför allt när människor riskerar långa fängelsestraff. Det absolut viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms, men naturligtvis är det också viktigt att skyldiga lagförs så långt det över huvud taget är möjligt. Så måste det vara. Först och främst ska oskyldiga inte fällas.

Man kan inte göra sig till tolk för en massa olika uppfattningar, som Monica Green gör, och säga att det finns tydliga bevis. Jag kan inte säga det, någon advokat kan inte säga det, kanske inte heller en åklagare som är utomstående betraktare, utan frågan är hur bevisvärderingen sker. Det som ska bevisas ska vara styrkt eller ställt utom rimligt tvivel.

Det som redovisas i domarna är, precis som jag sade, det som domstolen har valt att redovisa. Det som redovisas i medier i stället är mycket mer tendentiöst. Det är en omskrivning av det som journalister har utläst i domar, och det är ännu svårare att ta till sig. Sedan kan det naturligtvis vara fall där ord står mot ord, men det kan ingen domstol egentligen nöja sig med. Man ska värdera målsägandes utsaga, som ska ställas mot de uppgifter som den tilltalade lämnar.

Man kan inte nöja sig med att säga att ord står mot ord i en dom, utan det ska avgöras vem som är trovärdig och om uppgifterna är tillförlitliga. Det man ofta blandar ihop är trovärdighet och tillförlighet. Trovärdighet handlar om person; tillförlitlighet handlar om uppgifterna sig. En trovärdig person kan lämna uppgifter som inte är tillförlitliga därför att man har kunnat missta sig. Personen i fråga har kanske varit alkoholpåverkad, eller så är det någon annan omständighet som gör att man inte kan sätta full tilltro till uppgifterna.

Återigen: Så måste det vara i en rättsstat ... att bevisningen måste hålla så långt att det är ställt utom rimligt tvivel eller med andra ord att det är styrkt att den tilltalade har begått den gärning som åklagaren påstår. Är det inte så kan man inte fälla, och så måste det vara. Och "glappet", när bevisningen inte räcker till, kan man inte fylla med någon form av allmän kunskap. Man kan aldrig veta om det är så som den allmänna kunskapen ger vid handen i det enskilda fallet.

Här finns en länk till mitt andra inlägg och de övriga inläggen i debatten.