Behövs samtyckesreglering av våldtäktsbrottet?

Det korta svaret på frågan om det behövs en samtyckesreglering av våldtäktsbrottet är nej.

Skälet till detta är följande:
 
 Sexualbrott tillhör rent generellt de brott som är mest svårutredda och svårbevisade. Målsägandens ställning i exempelvis våldtäktsmål blir därför ofta väldigt svår av det skälet att det – i allt väsentligt – saknas annan bevisning än målsägandens egna uppgifter. Förekommande vittnesuppgifter kanske enbart handlar om målsägandens reaktioner efter den påstådda händelsen och teknisk bevisning till stöd för åtalet finns endast i ringa omfattning. Det måste därför ske en prövning av målsägandens trovärdighet och de lämnade uppgifternas tillförlitlighet i sådana situationer när åtalet i huvudsak bygger på målsägandens egen berättelse. Domstolen måste då i princip gå igenom en ”checklista” för att se om det – av någon anledning – finns anledning att inte fästa avseende vid målsägandens uppgifter.

Frågan är om samtycke är lösningen på den problematik som vi kan se i dag?

Till att börja med ska sägas att utgångspunkten för sexualbrottslagstiftningen är att varje människas önskan att inte ha sex ovillkorligen ska respekteras. Samtycke är därmed centralt även i vår nuvarande sexualbrottslagstiftning. Begreppen tvång och ”särskilt utsatt situation” tar sikte på situationer då giltiga samtycken inte finns.

Med en samtyckesreglering riskerar fokus att ytterligare hamna på hur offret agerat i anslutning till och under gärningen då den tilltalade invänder att ett samtycke visst har förelegat. Frågan blir då vad målsäganden har gjort för att det ska framgå att hon eller han har samtyckt eller inte samtyckt. Således blir det en ökad fokusering på målsäganden, vilket också är erfarenheterna från exempelvis Storbritannien. Erfarenheterna från Storbritannien är att huvudförhandlingarna - efter att en särskild samtyckeslagstiftning (brittiska act) infördes - handlar mer om vad målsäganden gjorde före, under och efter den påstådda händelsen jämfört med vad som var fallet tidigare. Detta har lett till att huvudförhandlingarna tar längre tid vilket i sig också är en ökad belastning för målsäganden/brottsoffret. Intressant är också att målsägandens "sexuella historia" kan utredas i Storbritannien om domaren bedömer att frågan är relevant. 

Den 1 juli 2013 skärptes straffen för vissa sexualbrott. Bestämmelsen om våldtäkt utvidgades genom att begreppet ”hjälplöst tillstånd” ersattes av det vidare begreppet ”särskilt utsatt situation”. Detta innebär att fler fall av sexuella utnyttjanden nu är kriminaliserade som våldtäkt.

Vidare kompletterades uppräkningen avseende våldtäkts­brottet för att tydliggöra att även sådana situationer där ett offer möter ett övergrepp med passivitet utgör våldtäkt. Bedömningen är att de nya reglerna kommer att omfatta sådana fall som är tänkta att träffas av en sådan samtyckesreglering som det har ställts krav på från vissa håll. En del av de domar som har uppmärksammats medialt gäller händelser som har ägt rum innan den 1 juli 2013. Dessa omfattas inte av de nya reglerna om våldtäkt eftersom strafflagstiftning inte kan gälla retroaktivt.

Vilka problem kan man då se med en eventuell samtyckesreglering? Vad är samtycke som begrepp, till att börja med?

Samtycke i sig är ett innehållslöst begrepp som olika personer kan ha olika uppfattning om vad det innebär. Det är dessutom svårt att ge begreppet samtycke en entydig juridisk definition.

Frågan kommer också alltid att vara vad är det som är samtycke i en verklig situation? Vad uppfattar människor som samtycke? Måste ett samtycke manifesteras genom ett tydligt ja eller ska ett samtycke korrespondera med andra regler som finns i brottsbalken, till exempel samtycke som ansvarsfrihetsgrund. I den regeln ställs det inte något krav på att det ska framställas samtycke i någon särskild form, utan det är tillräckligt att det sker ett så kallat tyst samtycke eller ett inre samtycke.

Sexualbrottsutredningen angav ett antal olika skäl mot att införa en samtyckesreglering. De anförde, förutom risken för ett ökat fokus på målsäganden i processen, tillämpningssvårigheter, att kravet på tvång redan är uttunnat, brottsbalkens systematik, risken att tunna ut styrkan i våldtäktsbegreppet, svårigheten att definiera samtycke och att skilja giltiga samtycken från ogiltiga.

I utredningen berördes vidare osäkerheten kring samtyckets och det bristande samtyckets form, sambandet med räckvidden i kriminaliseringen, orimliga förväntningar på fler fällande domar, ökad risk för sexualmoralism, men också intresset av att behålla en gemensam rättstradition i Norden.

Sammantaget överväger nackdelarna med en samtyckesreglering vid en jämförelse med dagens så kallade tvångsreglering. Det finns dock skäl att följa utvecklingen i praxis noggrant för att se om det behövs ytterligare förändringar i sexualbrottslagstiftningen.