torsdag 9 augusti 2012

Miljonprogrammets renoveringsbehov

Frågan om miljonprogrammets renoveringsbehov har - åtminstone till viss del - stått i fokus för den bostadspolitiska debatten under senare tid. Detta märktes också tydligt under årets Almedalsvecka där jag själv medverkade i ett antal seminarier som gällde just detta.

Debatten som förs från subventionsförespråkarnas håll bygger på förhållandvis grova antaganden om renoveringsbehovets omfattning. Även om det finns renoveringsbehov på vissa håll (vars omfattning vi kan lämna åt sidan just nu) är det viktigt att framhålla att många delar av miljonprogrammets bostadsområden är väl underhållna. Det ser helt enkelt olika ut i olika fastighetsbestånd. Det är här skillnaden blir tydlig mellan fastighetsägare som har tagit hand om sina fastigheter och andra som knappast kan ha haft långsiktig fastighetsförvaltning som affärsidé.

Smålandsposten har i dag en bra ledarartikel - med rubriken "Svartmåla inte miljonprogrammen" - om renoveringsbehovet. Här finns en länk till den artikeln. Läs gärna artikeln och begrunda det som skrivs där när den gängse argumentationen om renoveringsbehovet förs fram.

Det finns inte någon anledning att subventionera misskötsamhet. Fastighetsägare - oavsett om det är privata fastighetsföretag eller kommunala bostadsbolag - får själva stå till svars för sina eventuella tillkortakommanden. Det skulle vara en märklig princip om man belönar den som misskött sig.

2 kommentarer:

  1. ÄNTLIGEN EN FÖRNUFTETS RÖST!
    Som Du mycket riktigt konstaterar så finns det många, företrädesvis återfinns dessa inom den kommunala fastighetssektorn, som äskar på skattemedel för att genomför vad de anser vara erforderliga renoveringar, ofta av föregivna energieffektivitetsskäl.

    Renoveringarna enligt Byggindustriernas rapport uppskattas kosta 350 miljarder.
    Enligt Boverket 40-90 miljarder.
    Enligt Rikshem 1000 miljarder!

    Härom året fick ett allmännyttigt bolag på västkusten ett fint pris för delvis genomförda och planerade framtida (!) energieffektiviseringsåtgärder.
    Dessa till den facila kostnaden av 26 000 kronor per kvadratmeter.

    Enligt denna modell skulle kostnaden landa på 850 miljarder enkom för det allmännyttigt ägda miljonprogrammet.

    Om man räknar med de 350 miljarderna från BI-rapporten innebär det ändå att vi måste lägga 12 % av landets BNP på renoveringar de närmaste 10 åren.
    Detta motsvarar väl ungefär den totala kostnaden för sjukvården?

    Men det finns många fler fastigheter än de kommunala som av energieffektivitetsskäl måste åtgärdas.
    Totalt rör det sig om drygt 4 miljoner bostäder...

    Särskilt kommunala fastighetsbolag har en förkärlek för att blåsa hela stadsdelar stomrena för att sedan bygga upp dem på nytt, ofta till kostnader som ligger bortåt det dubbla mot nyproduktion.

    Ombyggnation i denna skala kan naturligtvis inte finansieras med mindre än rejäla tillskott av skattemedel.

    Allt fler inser det absurda att resonera i de banorna, för hur skulle ett sådant projekt kunna gemomföras på nationell nivå?

    Det kanske märkligaste är att det faktiskt finns goda exempel på hur man med billiga, enkla och miljövänliga metoder kan halvera energianvändningen i befintliga fastigheter.

    Vi har i Stockholm sett hur många gamla allmännyttiga fastigheter efter ombildning till brf kommit ned från runt 200 kWh/m2/år till, som lägst, 83! Detta till kostnader på några hundra per kvadratmeter.

    De medel som därigenom sparas kan sedan användas för att finansiera de mindre lönsamma åtgärderna.
    De besparingar som energieffektiviserings-åtgärderna med den kortaste återbetalningstiden leder till kan så allt eftersom användas för att finansiera de mer kostsamma såsom tilläggsisoIering och fönsterbyten.
    Inom området kommersiella lokaler har man utvecklat och tillämpar denna modell, kallad "totalmodellen".

    De privata fastighetsägarna har ett incitament att sänka sin energianvändning, eftersom det i så hög grad påverkar resultatet.
    I fallet bostadsfastigheter är ju ofta utgifterna det enda de kan påverka, allmännyttan har ju hittills varit hyresnormerande och således bestämt intäkterna.

    Den kommunala elefantiasis-modellen, som ofta genomdrivs av föregivna miljöskäl, är i verkligheten ofta en miljöbov av gigantiska mått, även om man med förkärlek kallar dem för något med "Grönt" eller "Hållbart". Erfarenhetsmässigt kan denna typ av projekt efter några år få svårt att bibehålla den låga energianvändningen, och det är alltså fullt möjligt att dessa projekt aldrig kan räknas hem ekonomiskt! Dessutom leder så här omfattande projekt till stora utsläpp av växthusgaser, och det gör att man redan från början har en enorm miljöskuld som aldrig kommer att återbetalas via reducerad energianvändning.

    Jag säger inte att det inte föreligger ett stort renoveringsbehov, men vi måste nog mycket snart börja diskutera vad som är realistiskt genomförbart!

    SvaraRadera
  2. Anders persson10 augusti 2012 11:43

    Det skulle väl i och för sig inte vara första gången misskötsel belönas :-)

    SvaraRadera