Högsta domstolen och narkotikabrottsligheten

I dagens Aktuellt (SvT kanal 2) 21.00-sändningen fanns ett inslag gällande Högsta domstolens syn på narkotikabrottsligheten. Vad som diskuterades var bland annat Högsta domstolens avgöranden gällande ecstasy. I studion fanns chefen för Polisens gatulangningsgrupp i Linköping samt justitierådet Martin Borgeke.

Jag måste erkänna att jag blev klart överraskad av åtminstone ett av Martin Borgekes uttalanden. Innan jag berör detta uttalande måste jag göra några allmänna anmärkningar.

När Högsta domstolens ledamöter framträder i media framgår tyvärr – och detta är inte första gången – med stor tydlighet att man inte har funderat över vilka villkor som gäller när man ska framträda medialt. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes när Högsta domstolens dåvarande ordförande (iförd mörka solglasögon) för ganska många år sedan uttalade sig om ett justitieråds sexköp. Den gången vill jag påstå att allt blev fel.

Även denna gång blev det fel även om det nu handlade om Högsta domstolens – eller om det möjligen var Martin Borgekes – syn på narkotikabrottsligheten. Tyvärr kunde Martin Borgeke inte förklara varför Högsta domstolens avgöranden i praktiken innebär att man sänker påföljderna för narkotikabrott. Långa invecklade resonemang påbörjades som inte ledde till något naturligt slut. Detta fungerar tyvärr inte medialt. Det gamla synsättet att enbart hänvisa till en dom när någon vill ha domen förklarad är föråldrat. Detta innebär att domare rent generellt bör kunna förklara sina domar, även i media. Detta gäller i synnerhet domare i Högsta domstolen.

Utgångspunkten är att Högsta domstolen alltid har rätt även om man har fel, vilket det åtminstone finns tydliga exempel på när det gäller avgöranden som avser unga lagöverträdare. Sådana avgöranden har jag tidigare konfronterats med när som domare i ungdomsbrottmål har studerat rättspraxis. Det finns åtminstone i dag äldre avgöranden som avviker från stadgad praxis utan att det ges någon anvisning om vad som gäller beträffande avvikelserna avseende straffvärde och i synnerhet straffmätningsvärde (som är det specifika värde som erhålls efter beaktande av någons ålder, som är under 21 år) och utan att det har varit frågan om avgörande i plenum. Elaka tungor har sagt att sådana avgöranden har tillkommit när inte något justitieråd har deltagit som har haft erfarenhet av straffrättsskipning eller i synnerhet ungdomsbrottmål. Det som är annorlunda denna gång är att Martin Borgeke har erfarenhet av straffrättsskipning.

Förklaringen till att Riksåklagaren har ändrat utgångspunkterna för vad som ska anses som grovt brott avseende exempelvis ecstasy beror enligt Martin Borgeke på en mer nyanserad straffrättsskipning där Högsta domstolen sägs ha frigjort sig från tidigare rena mängdresonemang. När det gäller gränserna för ecstasy har dessa enligt inslaget höjts från 200 till 1000 och därefter 5000 tabletter. Det må så vara att ambitionen är en mer nyanserad bedömning med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet men mängden narkotika handlar ändå ytterst om hur många doser som finns tillgängliga. Om någon för med sig en viss mängd narkotika in på krogen så måste mängden ha betydelse för risken att narkotikan ska överlåtas till andra även om detta inte har visats i det enskilda fallet.

Nu till det överraskande uttalandet. När Martin Borgeke på en fråga svarar att Högsta domstolen inte är ”ute efter olika effekter av dömandet” undrar man vad som är det yttersta syftet med domstolarnas dömande i brottmål. Detta framgår av gamla förarbeten och är inte speciellt märkligt, nämligen att minska brottsligheten i samhället. I det perspektivet framstår uttalandet som historielöst. Dessutom kan man fråga sig vad domstolarnas och framförallt den främsta prejudikatinstansens intressen är med så kallad artbrottslighet. Brottslighet där det av olika skäl finns anledning att utgå från fängelse som påföljd trots att brottets straffvärde understiger fängelse 1 år. Exempel på denna typ av brottslighet är oprovocerad gatumisshandel, grovt rattfylleri och lite allvarligare brott mot narkotikastrafflagen.

Skälet till att Sverige har haft en klart lägre grad av narkotikamissbruk bland ungdomar har på goda grunder tillskrivits den restriktiva narkotikapolitiken. Denna håller tyvärr på att eroderas från olika håll och detta kommer inte att minska brottsligheten i samhället vare sig när det gäller narkotikabrott specifikt eller brottsligheten i allmänhet.

Här finns en länk till SvT:s hemsida, därifrån kan man gå vidare till det aktuella inslaget.