Duger barnkonventionen som lag?

I dag under kvällen deltog jag i ett "högre seminarium i familjerätt" på juridiska institutionen vid Uppsala universitet med temat "FN:s konvention om barnets rättigheter som svensk lag?".

I inbjudan till seminariet presenteras detta på följande sätt:

"Frågan om att inkorporera FN:s konvention om barnets rättigheter i svensk rätt har varit föremål för diskussion alltsedan Sverige ratificerade konventionen. Inkorporering har dock avvisats och man har istället införlivat konventionen i svensk rätt genom att anpassa svenska bestämmelser på olika sakområden till barnkonventionens krav, vad som kallas transformering. Metoden förutsätter en kontinuerlig anpassning av nationell lagstiftning och rättstillämpning för att säkerställa att Sverige lever upp till sina åtaganden enligt konventionen. Resultaten av den senaste översynen presenterades i november i Ds 2011:37 Hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med rättigheterna i barnkonventionen.

Under senare år har allt oftare framförts krav på att konventionen skall gälla som lag i Sverige. Ett skäl som anförs är att eftersom barnkonventionen är ett grundläggande folkrättsligt instrument som innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter måste den få en starkare ställning i Sverige än den har idag. Andra menar att konventionens bestämmelser är alltför generella och vaga för att kunna fungera som lag.

Skäl kan anföras både för och emot en inkorporering och det är dessa som skall granskas närmare vid kvällens seminarium.

Diskussionen inleds av professorn i offentlig rätt Karin Åhman, universitetslektorn i folkrätt jur. dr Rebecca Stern samt tidigare rättschefen vid justitiedepartementet Anders Eriksson."

Närvaron vid seminariet var god och man hade tvingats byta lokal av den anledningen. Här fanns bland andra jurister från juridiska institutionen, advokater, domare och företrädare för ett antal intresseorganisationer (såsom Rädda Barnen och UNICEF). Dessutom företrädare för barnahusverksamheter, Barnombudsmannen och Socialdepartementet samt jag själv som enda politiker, men med fördelen att jag lika gärna kunde spela på den juridiska planhalvan som den politiska.

Jag vill påstå att några mer övertygande eller tunga argument för att anta barnkonventionen som svensk lag inte presenterades. Det som flera åberopade som skäl för direkt inkorporering var SYMBOLVÄRDE!!! Jag invände mot detta och sade att symbolhandlingar är sådant som många - inte minst politiker - tar till när man av något skäl inte mäktar med reella förändringar (jämför gärna med begreppet symbolpolitik). I min politiska gärning vill jag identifiera reella problem och åtgärda dem. Jag påpekade också att politiker vill ha redskap (argument) för sina politiska syften. Man kan säga att barnkonventionen fyller detta syfte oavsett vilken politisk ståndpunkt man har, därför att den är så vag i många delar.

Vad många politiker inte inser är att ett införande av barnkonventionen som svensk lag egentligen vrider redskapet ur händerna på dem (av det skälet att man överlämnar till domstolarna att fylla ut konventionens bestämmelser). Politikerna som är förespråkare för barnkonventionens antagande som svensk lag har nog i stället (tvärt emot de faktiska förhållandena) uppfattningen att de får stärkta verktyg för just sin ståndpunkt.

Vad jag frågade de närvarande om var om man kunde se om det i något enda avseende var bättre för barn i kommuner som (felaktigt) "antagit" barnkonventionen (exempelvis genom beslut i kommunfullmäktige som i Uppsala) eller som "tillämpar" konventionen eller kanske till och med har en kommunal "Barnombudsman". Ingen valde att svara på denna fråga. Jag tror att uppfattningen att barnkonventionen ska "tillämpas" i kommunerna är förhållandevis utbredd. Kommunrevisorerna i min hemkommun Huddinge har exempelvis haft "Barnkonventionens tillämpning" som granskningstema. När jag ifrågasatte detta och ställde frågor till kommunrevisorerna om den rättsliga grunden i fullmäktige fick jag inte något svar. En tid senare skickade kommunrevisorernas ordförande ut ett rättsligt felaktigt "goddag-yxskaft-svar" till alla kommunfullmäktigeledamöter med anledning av mitt ifrågasättande i kommunfullmäktige. Denna typ av okunskap gagnar inte någon.

Vad som framgick mot slutet av seminariet var också att vad många ville åstadkomma var en attitydförändring när det gäller barnfrågor. Jag hade då anledning att påpeka att det är svårt att lagstifta om attityder, sådant handlar i stället om personliga ställningstaganden. Vill man åstakomma attitydförändringar ska man i stället införa regler som tar sikte på verkliga situationer och problem. Att i sådana situationer tvingas tillämpa klara rättsregler (som beaktar barnperspektivet i enlighet med barnkonventionen) tvingar däremot fram rätt attityder i konkreta situationer och ser till att attityderna får genomslag. Jag fick för övrigt medhåll om detta efter seminariet.

Ytterligare en aspekt som bör nämnas i detta sammanhang är svårigheterna om man skulle hantera alla andra av Sverige ratificerade konventioner på samma sätt och införa dessa som svensk lagstiftning på samma sätt som man vill göra med barnkonventionen. Hur blir situationen i domstolarna om dessa skulle tvingas att i samband med alla avgöranden ta ställning till om någon av alla konventioner - med ofta vaga regler - har någon betydelse för det aktuella avgörandet. Detta skulle knappast leda till enklare rättstillämpning och inte heller vara rättsekonomiskt fördelaktigt.

Slutligen kan man inte jämföra barnkonventionen med europakonventionen av den anledningen att europadomstolen och dess omfattande praxis fyller ut konventionsbestämmelserna på ett sätt som FN:s barnrättskommitte inte kan göra. Man kan också ställa sig frågan vilka förhoppningar man kan ställa på domstolarna när det gäller möjligheterna att få genomslag för barnkonventionens regler. Detta kan man göra mot bakgrund av den njugga inställning domstolar många gånger har haft till klara rättsregler från europakonventionens område. Jag tänker här närmast på skattetilläggens ställning som straff i europakonventionens mening och frågan om dubbelbestraffning när enskilda personer har dömts för exempelvis skattebrott och dessutom påförts skattetillägg.