Bluffakturor

Frågan om så kallade bluffakturor ska snart behandlas av Civilutskottet. Här nedan redovisar jag mitt inlägg och mina frågor under den offentlilga utfrågning som Civilutskottet arrangerade den 1 mars.

Anti Avsan (M): Jag inser att det här är ett allvarligt problem. Jag har också noterat att det har tilltagit. Det framgår av den tillgängliga statistiken även om vi vet att mörkertalet sannolikt också är stort. När vi ser den här typen av problem är vi många som känner en stark drivkraft att vilja göra någonting åt det. Då kanske man föreslår olika saker. När jag hör en del förslag kommer jag faktiskt att tänka på en professor vid juridiska institutionen på Stockholms universitet som sade att man inte ska leta efter månen på havets botten. Det ska man kanske inte göra när man ska lösa några problem.

Jag tänkte beröra tre saker. Den första hänför sig till Svensk Handel och Per Geijer. Sedan kommer jag att kommentera det här med gråzonen som polisen tog upp. Dessutom har jag en fråga till Elisabeth Thand Ringqvist.

Vi vet att det här är en kriminell verksamhet som möjligen är välorganiserad och i vart fall omfattande. Den verksamheten sker i en civilrättslig kontext. Det är inte helt ovanligt. Vi har ekonomisk brottslighet som ser ut på väldigt många olika sätt och som tangerar väldigt mycket av den civilrättsliga lagstiftningen. Om man då ska göra någonting åt detta är frågan: Vad är egentligen problemet? Vi vet att de civilrättsliga reglerna egentligen är avsedda för andra situationer.

Konsumenter har en ångerrätt från avtal som de faktiskt har ingått av det skälet att de kan behöva fundera efter det att de har fått ett telefonsamtal därför att situationen där avtalet sluts är sådan. Om man då ska göra någonting åt detta och inte lyckas med de skarpa verktygen, det vill säga straffprocessuella tvångsåtgärder och annat som vi har sett exempel på i Helsingborg också, ska man då ge sig in och börja ändra i de avtalsrättsliga reglerna som är avsedda för ett helt annat ändamål?

Jag vill också kommentera det här med gråzonen. Jag vill påstå att när man möter begreppet gråzon handlar det ofta om en zon där man egentligen inte vet vad som gäller. Det kan vara ett tecken på egen oförmåga eller egen okunskap. Det är ändå så att antingen har avtal ingåtts eller så har det inte ingåtts. Är det en sådan gråzon som det oftast brukar vara är det mycket viktigt att man fyller ut den så att gråzonen försvinner. Det tror jag är mycket viktigt för brottsbekämpningen.

Låt mig återgå till Helsingborg. Där ser vi också att det här är kopplat till annan ekonomisk brottslighet. Då funderar man lite över om det verkligen är polisens bedrägerirotlar som ska syssla med det. Vi har ju tillskapat Ekobrottsmyndigheten för att klara svårare ekonomisk brottslighet. Det hör möjligen hemma där. Där kanske det inte skulle finnas en gråzon. Kan det vara så?

Elisabeth Thand Ringqvist säger att ångerrätt är fel benämning, och det är vi kanske ganska överens om, men man föreslår ändå det som en möjlig åtgärd. Det har min partikollega Magdalena Andersson frågat om. Jag vill ställa frågan: Om man nu skulle ångra detta, vem ska man då ångra det till? Det vill jag gärna veta. Vilken situation hamnar man i om man ångrar det till det här blufföretaget som inte går att nå? Är det lösningen att införa en ångerrätt?