Könsneutrala äktenskap och biskoparnas strid

I fredags skrev ett antal biskopar på DN-debatt under rubriken "Kyrkans rätt att viga måste nu avskaffas". Här finns en länk till den artikeln. Den debattartikeln följdes av en ny debattartikel skriven av några andra biskopar under rubriken "Biskopskolleger förordar kyrklig diskriminering". Här finns en länk till den artikeln.

Hur ska man förhålla sig till frågan om könsneutrala äktenskap? I ett spektrum, där i den ena ändan finns de som – genom ett personligt engagemang – är mest för köns­neutrala äktenskap och i den andra ändan finns de som av religiösa skäl är mest emot sådana äktenskap, kan det vara klokt att placera sig själv i mitten och försöka se vad som medför den största fördelen för så många som möjligt.

Det talas emellanåt om att äktenskap bör tillkomma genom en civilrättslig ”reglering” eller ”lös­ning” i stället för att det också ska vara möjligt att gifta sig i kyrkan så som det föreslås i betänkandet ”Äktenskap för par med samma kön Vigselfrågor” (SOU 2007:17) och i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets gemensamma motion "En könsneutral äktenskapslagstiftning" (2008/09:C9). Det är lite svårt att förstå den diskussionen.

Äktenskapet är ett rättsligt sta­tusförhållande som uppkom­mer genom ett moment av myndighetsutövning (själva vigseln enligt vigselformuläret) och återfinns i en civilrättslig reglering i form av äktenskapsbalken. Förutsättningarna för själva vigseln är desamma alldeles oavsett om vigseln ingås inför en präst i Svenska kyrkan, inför en vigselförrättare i något trossamfund, inför en borgerlig vigselför­rättare eller inför en lagfaren domare i tingsrätt. Om vigseln ingås inför en präst i Svenska kyrkan eller inför en vig­sel­för­rättare i något tros­samfund kan man nog utgå från att vigseln alltid utgör en del av en religiös ceremoni. Den cere­mo­nin omfattas av religionsfriheten.

Frågan handlar nog för många egentligen om hu­ru­vida man anser att samkönade par ska få ingå äktenskap i kyrkan eller inte. Viljan att stänga samkönade par ute från möjligheten till kyrklig vigsel är för vissa uppenbarligen viktigare än den konsekvensen att samtliga heterosexuella par i så fall också stängs ute från möjligheten till en kyrklig vigsel.

I de diskussioner om könsneutrala äktenskap som förekommer tycks det finnas en utbredd uppfattning om att alla grundläggande mänskliga fri- och rättigheter inte ligger på samma nivå. I många fall hänvisas i diskussionerna till Barnkonventionen och möjligen ock­så till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vad som är viktigt att komma ihåg är att reli­gions­friheten inte har högre status än många andra grundläggande fri- och rättighe­ter. Utred­ningens förslag (SOU 2007:17) och trepartimotionen (2008/09:C9) kränker dessutom inte religions­friheten på något sätt.

Om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna hade tillkommit i dag kan man med stor säkerhet säga att även homosexuellas rättigheter hade funnits med.

I Sverige är äktenskapsbegreppet äldre en kristendomen. Redan under medeltiden fanns begreppet och hade då närmast betydelsen legal samlevnad. Den som talar om att omdefiniera äktenskapsbegreppet har i så fall närmast ett problem med sin egen definition av äktenskapet.

När det gäller frågan om man kan tvinga någon att viga samkönade par kan följande påpekas. För det första utgör en vigsel – som förrättas inom Svenska kyrkan eller inom ett trossamfund – myndighetsutövning som överlämnats till annan än det allmänna. Sådan myn­dig­hetsutövning kan bara ske om det finns stöd i lag. Att positivt tvinga någon annan än det allmänna att utföra vigslar kan knappast vara möjligt. När det sedan gäller nästa fråga, näm­ligen om det i äktenskapsbalken öppnas en möjlighet för Svenska kyrkan och tros­samfund att viga samkönade par, är man då tvingad att göra det?

Först kan påpekas att Svenska kyrkan kommer att erhålla övergångsregler under ett års tid efter att de nya reglerna införts i äktenskapsbalken men kommer därefter att jämställas med övriga trossamfund. Därefter måste varje tros­sam­fund erhålla vigselrätt samt därutöver ansöka om vigselbehörighet för enskilda präster och vig­selförrättare. Frågor om vigselrätt och vigselbehörighet prövas av Kammarkollegiet.

Vigselplikt kan inte bli aktuellt av två skäl som anges i utredningen (SOU 2007:17):

1. Om det skulle vara ett tvång att viga samkönade par inom ramen för en religiös cere­moni och om detta strider mot trosuppfattningen utgör ett sådant tvång en kränkning av reli­gions­friheten. Detta är därför inte möjligt.

2. Det är inte heller praktiskt möjligt att tvinga enskilda präster eller vigselförrättare att viga samkönade par eftersom ingen präst eller vigselförrättare behöver ange skälet till varför man väljer att inte viga ett par (vilket som helst).

Sammanfattningsvis:

1. Utredningens och trepartimotionens förslag inskränker inte friheten för någon.

2. Förslaget ökar däremot friheten för några.

3. Dessutom innehåller förslaget inte något tvång mot vare sig Svenska kyrkan, andra trossamfund, präster eller vigselförrättare inom trossamfund.

Förslaget innebär att rimlig hänsyn tagits till samtliga berörda intressen. Dessutom bör meningsskiljaktigheterna inom Svenska kyrkan lösas där och inte i Sveriges riksdag.