Jämställdhet och bolagsstyrelser – några kommentarer

Det finns till att börja med skäl att upprepa det jag skrev på bloggen för några dagar sedan, nämligen att Moderaterna är och måste vara ett verklighetsanknutet parti som utgår från dagens problem för att kunna leverera framtidens lösningar inom olika områden. För att kunna göra det måste det ske en analys av dagens problem och det måste också resoneras kring framtidens lösningar. Att det förekommer samhällsproblem som många människor uppfattar som konkreta och påtagliga inom jämställdhetsområdet borde vara uppenbart för de allra flesta. Att ett väl fungerande näringsliv med tillräcklig bredd i beslutsfattandet också har betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige kan man knappast vara oense om.

Att ett bolag har en styrelse där alla är "stöpta i samma form" (inte bara när det gäller kön utan också när det gäller utbildningsbakgrund och utbildningsort) är inte en styrka utan en uppenbar svaghet. För ett kvalitativt bra beslutsfattande behövs det människor med olika kompetens och erfarenheter, manligt och kvinnligt.

I politikutvecklingsgruppen Lika möjligheters direktiv står följande skrivet:

”Regeringens mål är att ha minst 40 procent av både kvinnor och män i statliga bolagsstyrelser. Näringslivet ligger långt efter. Andelen kvinnliga chefer i det privata näringslivet har minskat från 32 procent 2004 till 25 procent 2007 enligt rapporten ”Kvinnliga chefer i näringslivet”. Av 291 börsnoterade företag var det endast fem som hade kvinnor som ordinarie verkställande direktörer under 2006. Det är ett resursslöseri att inte rekrytera kvinnor till ledande positioner och släppa in i dem i de informella nätverken.”

Artikeln i Svenska Dagbladet påvisar just detta att näringslivet ligger långt efter. Enligt en undersökning från riksdagens utredningstjänst så hade endast fyra av 163 granskade börsbolag en jämn könsfördelning i sin styrelse. Drygt hälften av bolagen hade inga kvinnor alls i styrelsen. Endast ett företag hade en knapp överrepresentation av kvinnor i sin styrelse.

Om man känner sig hotad av artikeln i Svenska Dagbladet beror det väl närmast på en växande oro för att man inte kan försvara den rådande ordningen på ett hållbart sätt. Detta särskilt om man känner till att försvaret av den rådande ordningen omfattar så mycket som hälften av börsbolagen, som inte har en enda kvinna i styrelsen. Om man vänder på argumentationen kan man hävda att många börsbolag har lyckats väldigt bra med att kvotera in hundra procent män i sina styrelser. Ett sådant resultat kan man rimligen inte uppnå med företagets bästa för ögonen. Hur ska man då kunna försvara ett sådant förhållande?

För egen del har jag svårt att förstå upprördheten kring resonemangen. Vad är det egentliga skälet till den beröringsångest som i många fall framstår som så tydlig?

Jag har tidigare påpekat att tiderna förändras precis som människors inställning i olika frågor. En viktig förutsättning för ett politiskt partis möjligheter till framgång och överlevnad är att vara orienterat i tiden. Dessutom har vi inte ens föreslagit kvotering i artikeln.