Quick-fallen - en rättsskandal?

Nuvarande justitierådet och tidigare justitiekanslern Göran Lambertz har hållit på med en långtgående debatt med utgångspunkten att Quick-fallen inte utgör en rättsskandal. Jag har lite svårt att tillägna mig poängen i hans resonemang som i vissa delar är förenklat samtidigt som det i andra delar är onödigt tillkrånglat.

Inledningsvis kan man säga att skuldfrågan är ointressant i Quick-fallen om bevisningen inte räcker för fällande domar. Detta är fallet efter att åklagarna har lagt ned åtalen i resningsmålen efter att resning beviljats. Det finns enligt min mening under sådana omständigheter inte heller anledning att ifrågasätta vad åklagarna har gjort för bedömningar. Jag har för egen del inte anledning att ifrågasätta åklagarnas bedömningar inte minst på rent formell grund. Åklagarnas roll – i en rättsstat som vår – är sådan att det är de som har ansvaret för att driva åtal i syfte att personer som har begått brott ska fällas till ansvar för sina gärningar. Det finns i grunden en åtalsplikt som i och för sig kräver att en fällande dom kan förväntas. Samtidigt finns det - å andra sidan - ett särskilt straffstadgande i brottsbalken – obefogat åtal – som straffbelägger det fallet att åklagare väcker åtal utan att ha tillräcklig grund för åtalet.

När det gäller vilka som fälls och vilka som frias i domstol bör – för det första – följande framhållas: För att någon ska kunna fällas till ansvar i ett brottmål krävs att bevisningen uppnår sådan styrka att det är ställt utom rimligt tvivel att någon har gjort sig skyldig till det brott som åklagaren har preciserat i sitt gärningspåstående (eller med andra ord gärningsbeskrivning). I exempelvis ett mål där åtalet gäller mord ställs också krav på bevisningens robusthet. Detta innebär att bevisningen ska ha en viss omfattning och kvalitet. Detta kan exempelvis typiskt sätt inte kompenseras med erkännanden, i avsaknad av annan bevisning. Om det finns förutsättningar att fälla en tilltalad till ansvar kan man säga att åklagaren har styrkt att den tilltalade har gjort sig skyldig till det eller de brott åtalet omfattar.

För det andra: Om domstolen väljer att ogilla ett åtal, det vill säga att frikänna en tilltalad, kan detta innebära att bevisningen inte räcker och att man därför inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå att en tilltalad har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Det kan också vara så att domstolen inte alls vet hur det förhåller sig eller att domstolen med säkerhet kan fastslå att den tilltalade inte har gjort sig skyldig till den gärning åklagaren har påstått. I samtliga fall ogillas som sagt åtalet och oskuldspresumtionen ska gälla. Att fortsätta diskussionen om någons skuld efter att åtal har ogillats eller lagts ned blir meningslöst och mycket märkligt (under förutsättning att avgörandet inte har överklagats).

För egen del kan jag nog påstå att om någon blir fälld för ett förhållandevis stort antal mord utan att det finns tillräcklig bevisning, vilket beträffande Quick-fallen har framkommit i efterhand, kan det nog sägas vara en rättsskandal i någon mening.

Det går inte heller att uttala sig om en domstols bevisvärdering om man inte själv har varit närvarande under huvudförhandlingen. Åtminstone jag själv brukar vara noggrann med att framhålla detta. Det är ju i anslutning till huvudförhandlingen som domstolen ska ta ställning till all bevisning i ett sammanhang (omedelbarhetsprincipen). Huruvida domstolen har beaktat all bevisning och gjort riktiga bedömningar kan man bara gissa sig till om man har läst domen. I domen redovisar en domstol de skäl som legat till grund för domstolens ställningstagande och genom att läsa domen kan man avgöra om domstolens resonemang hänger ihop och om det – med utgångspunkt från domen – verkar vara så att domstolen har dragit rätt slutsatser. Men som sagt detta är ju inte detsamma som att själv ha tagit del av all bevisning när den förebringades. Mot bakgrund av detta går det inte heller att med utgångspunkt enbart från domarna med tillräcklig säkerhet sluta sig till om domstolarna har haft skäl att döma för mord.

I efterhand framstår bevisningen i Quick-fallen som betänkligt tunn och mycket som sett dagens ljus framstår som kvasipsykologiserande resonemang även om de vuxit fram i vad som kan kallas – åtminstone i formell mening – en professionell kontext och därmed getts en trovärdig inramning.

Hur det mer säkert förhåller sig finns det skäl att avvakta med tanke på den utredning som regeringen har tillsatt.

Slutligen vill jag påstå att man inte kan säga att det finns ett systemfel i rättsväsendet eftersom Sture Bergwall trots att allt blivit frikänd från samtliga mord inom ramen för det tillgängliga regelverket. Vilka brister den tillsatta utredningen kan identifiera ser jag dock med intresse fram emot.