Konsekvenserna av Riksdagens brytpunktsbeslut

Den Socialdemokrat som trodde att det var en bra idé att obstruera mot riksdagsordningen, och som kanske samtidigt saknar tillräcklig och mer grundläggande respekt för rättsregler, bör kanske börja fundera på om det var så klokt att Riksdagen under förra veckan fattade beslut om att stoppa höjningen av brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Efter att Konstitutionsutskottet (KU) hade prövat talmannens vägran att ställa proposition beträffande kravet på att fatta ett nytt beslut (utöver rambeslutet gällande budgeten) om höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt blev det - enligt min mening - uppenbart att frågan hade politiserats. Enligt min mening borde KU ha kommit fram till samma ställningstagande som talmannen hade gjort på grundval av den rättsutredning som hade genomförts.

Om den politiska majoriteten i KU hade kommit till ett annat och bättre ställningstagande som kunnat underbyggas juridiskt, hade riksdagordningen inte åsidosatts vid den votering som följde på det enligt min mening felaktiga ställningstagandet. Här kan nämnas att KU historskt sett har kommit till ett annat ställningstagande än talmannen endast vid ett tidigare tillfälle.

Själva riksdagsbeslutet går det inte att göra någonting åt. I andra länder skulle dock en sådan fråga som den som nu prövades av KU i många fall ha prövats i konstitutionsdomstol. I så fall hade enligt min mening utgången blivit en annan än i KU, närmare bestämt det som talmannens rättsutredning kom fram till. Jag har för egen del även svårt att säga att rättsläget skulle ha varit osäkert. I en domstol avgör man rättsfrågor genom att ta ställning och det ställningstagandet utmynnar i ett avgörande.

Det DN skriver om är vilken effekt riksdagsbeslutet kan få i förlängningen. Det är när konsekvenserna av riksdagsbeslutet blir aktuella i beskattningen för enskilda människor. Brytpunktshöjningen stoppades ju genom det nu aktuella riksdagsbeslutet, som bland annat enligt min mening strider mot riksdagsordningen (som nästan har grundlagsstatus). Den enskilde – som skulle ha fått en lägre skatt genom brytpunktshöjningen – skulle kunna hävda att skatten är för hög eftersom Riksdagen genom ett beslut som strider mot riksdagsordningen stoppat ett beslut om brytpunktshöjning.

Här kommer lagprövningsrätten in och det är i detta sammanhang också värdefullt att uppenbarhetsrekvisitet har avskaffats. I skattemålet skulle man kunna hävda att grunderna för beskattningen tillkommit på ett sätt som strider mot överordnad författning (riksdagsordningen). Det blir då (med hänvisning till min tidigare kommentar) fråga om konkret normkontroll och den enskilde kan få rätt i sitt eget mål. Ett avgörande i den riktningen skulle öppna upp för avgöranden i samma riktning för alla dem som skulle ha fått en fördel av en höjning av brytpunkten.

I ett sådant scenario som jag beskriver skulle kritiken mot det politiserade beslutet som KU:s majoritet fattade och mot Riksdagens beslut bli uppenbar. Om man ägnar sig åt kortsiktigt politiserande (läs S, MP, V och SD) gör man sig alltid själv och inte minst Sveriges befolkning en uppenbar otjänst. Det parti som troligen drabbas värst redan nu, när denna osäkerhet om den fortsatta utgången av Riksdagens brytpunktsbeslut har börjat diskuteras, är S.

Denna DN-artikel påvisar nog också vad Stefan Löfven har fått med sig i båten, som samtidigt forsätter att gunga betänkligt och som inte inte alls har kunnat läggas vid land efter brytpunktsbeslutet.

Lite fakta om polisens budget och antalet poliser

Alla människor i Sverige behöver känna trygghet. Rättstrygghet är en viktig del i detta. Om man råkar ut för brott kan man behöva få hjälp av polisen i något avseende och polisen ska kunna stå till förfogande oavsett var i Sverige behovet uppstår. Befolkningen i Sverige uppgick år 2012 till omkring 9,5 miljoner personer. Befolkningsökningen sedan 2006 har varit ungefär 400 000 personer.
                                                                                                      
Polisens budget för år 2013 uppgår till 20,5 miljarder kronor. Nivåhöjningen sedan 2006 ligger på 4,8 miljarder kronor. Polisens budgetandel av hela rättsväsendets budget är betydande. Rättsväsendets budget för 2013 uppgår till 39 miljarder kronor, vilket innebär en nivåhöjning uppgående till 10 miljarder kronor sedan 2006.

Tittar man sedan framåt föreslås polisen få ett budgetanslag uppgående till 21 miljarder kronor för 2014, vilket innebär en nivåhöjning med 5,3 miljarder kronor jämfört med 2006-års nivå.

                                                                                                                               
Rättsväsendet föreslås få ett budgetanslag uppgående till 40 miljarder kronor för 2014, vilket innebär en nivåhöjning sedan 2006 med 11 miljarder kronor.

Antalet poliser 2013 uppgår till 20 000, vilket är en ökning med 2 500 eller 17 procent sedan 2006. Sätter man det utökade antalet poliser i förhållande till befolkningsökningen är antalet 12 procent högre i dag jämfört med år 2006. Antalet civilanställda uppgår 2013 till 8 500, vilket är en ökning med 1 300 personer sedan år 2006.

 
Räknar man ökningen av årsarbetskrafter under tiden 2006-2012 så har antalet poliser ökat med 10 procent. Räknar man ihop poliser och civilanställda är ökningen av årsarbetskrafter 11 procent. Sätter man det ökade antalet polisarbetskrafter också mot befolkningsökningen i Sverige är den totala ökningen 6 procent.

Quick-fallen - en rättsskandal?

Nuvarande justitierådet och tidigare justitiekanslern Göran Lambertz har hållit på med en långtgående debatt med utgångspunkten att Quick-fallen inte utgör en rättsskandal. Jag har lite svårt att tillägna mig poängen i hans resonemang som i vissa delar är förenklat samtidigt som det i andra delar är onödigt tillkrånglat.

Inledningsvis kan man säga att skuldfrågan är ointressant i Quick-fallen om bevisningen inte räcker för fällande domar. Detta är fallet efter att åklagarna har lagt ned åtalen i resningsmålen efter att resning beviljats. Det finns enligt min mening under sådana omständigheter inte heller anledning att ifrågasätta vad åklagarna har gjort för bedömningar. Jag har för egen del inte anledning att ifrågasätta åklagarnas bedömningar inte minst på rent formell grund. Åklagarnas roll – i en rättsstat som vår – är sådan att det är de som har ansvaret för att driva åtal i syfte att personer som har begått brott ska fällas till ansvar för sina gärningar. Det finns i grunden en åtalsplikt som i och för sig kräver att en fällande dom kan förväntas. Samtidigt finns det - å andra sidan - ett särskilt straffstadgande i brottsbalken – obefogat åtal – som straffbelägger det fallet att åklagare väcker åtal utan att ha tillräcklig grund för åtalet.

När det gäller vilka som fälls och vilka som frias i domstol bör – för det första – följande framhållas: För att någon ska kunna fällas till ansvar i ett brottmål krävs att bevisningen uppnår sådan styrka att det är ställt utom rimligt tvivel att någon har gjort sig skyldig till det brott som åklagaren har preciserat i sitt gärningspåstående (eller med andra ord gärningsbeskrivning). I exempelvis ett mål där åtalet gäller mord ställs också krav på bevisningens robusthet. Detta innebär att bevisningen ska ha en viss omfattning och kvalitet. Detta kan exempelvis typiskt sätt inte kompenseras med erkännanden, i avsaknad av annan bevisning. Om det finns förutsättningar att fälla en tilltalad till ansvar kan man säga att åklagaren har styrkt att den tilltalade har gjort sig skyldig till det eller de brott åtalet omfattar.

För det andra: Om domstolen väljer att ogilla ett åtal, det vill säga att frikänna en tilltalad, kan detta innebära att bevisningen inte räcker och att man därför inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå att en tilltalad har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Det kan också vara så att domstolen inte alls vet hur det förhåller sig eller att domstolen med säkerhet kan fastslå att den tilltalade inte har gjort sig skyldig till den gärning åklagaren har påstått. I samtliga fall ogillas som sagt åtalet och oskuldspresumtionen ska gälla. Att fortsätta diskussionen om någons skuld efter att åtal har ogillats eller lagts ned blir meningslöst och mycket märkligt (under förutsättning att avgörandet inte har överklagats).

För egen del kan jag nog påstå att om någon blir fälld för ett förhållandevis stort antal mord utan att det finns tillräcklig bevisning, vilket beträffande Quick-fallen har framkommit i efterhand, kan det nog sägas vara en rättsskandal i någon mening.

Det går inte heller att uttala sig om en domstols bevisvärdering om man inte själv har varit närvarande under huvudförhandlingen. Åtminstone jag själv brukar vara noggrann med att framhålla detta. Det är ju i anslutning till huvudförhandlingen som domstolen ska ta ställning till all bevisning i ett sammanhang (omedelbarhetsprincipen). Huruvida domstolen har beaktat all bevisning och gjort riktiga bedömningar kan man bara gissa sig till om man har läst domen. I domen redovisar en domstol de skäl som legat till grund för domstolens ställningstagande och genom att läsa domen kan man avgöra om domstolens resonemang hänger ihop och om det – med utgångspunkt från domen – verkar vara så att domstolen har dragit rätt slutsatser. Men som sagt detta är ju inte detsamma som att själv ha tagit del av all bevisning när den förebringades. Mot bakgrund av detta går det inte heller att med utgångspunkt enbart från domarna med tillräcklig säkerhet sluta sig till om domstolarna har haft skäl att döma för mord.

I efterhand framstår bevisningen i Quick-fallen som betänkligt tunn och mycket som sett dagens ljus framstår som kvasipsykologiserande resonemang även om de vuxit fram i vad som kan kallas – åtminstone i formell mening – en professionell kontext och därmed getts en trovärdig inramning.

Hur det mer säkert förhåller sig finns det skäl att avvakta med tanke på den utredning som regeringen har tillsatt.

Slutligen vill jag påstå att man inte kan säga att det finns ett systemfel i rättsväsendet eftersom Sture Bergwall trots att allt blivit frikänd från samtliga mord inom ramen för det tillgängliga regelverket. Vilka brister den tillsatta utredningen kan identifiera ser jag dock med intresse fram emot.