Faran med innehållslös etikettpolitik

På DN-debatt i dag skriver professorn Mats Alvesson under rubriken "Statusjakt och titelsjuka gör att vi mår dåligt". Mycket av det som berörs i artikeln gör att jag känner igen mig i mina egna funderingar: Begriper politiker alla gånger vad de håller på med? Finns det politiker som inte begriper eller har förmågan att begripa vilka effekter politiska beslut får längst ut i verksamheterna - i verkligheten? Svaret på den första frågan är nog i alltför många fall nej vilket i sin tur innebär att svaret på den andra frågan är ja.

Under mina 20-tal år som kommunalpolitiker har jag fascinerats av den intensitet och det intresse som många politiker visar för etiketteringsfrågor. Många tycks tro att man löser samhällsproblem genom att byta etiketter på olika företeelser och genom att använda nya benämningar på olika saker. I sådana sammanhang talar politiker många gånger om att "sända signaler" och tror att vad det handlar om är just benämningsfrågor eller med andra ord vad man för tillfället sätter för etikett på burken, utan att röra innehållet. De som ägnar sig åt sådant har nog inte reflekterat över vad politik egentligen bör handla om och att etiketts- och namnbyten inte står för något konkret.

Nej, det viktiga måste naturligtvis vara vad man åstadkommer i realiteten. Som politiker måste man skapa förutsättningar för att till exempel barnomsorgen, skolan, äldrevården, sjukvården och rättsväsendet faktiskt fungerar och att dessa samhällsfunktioner på bästa sätt kan lösa de uppgifter de är till för.

För att anknyta till det som sägs om läraren i artikeln, är lösningen för den som ska hantera bråkiga elever naturligtvis inte att visa upp ett papper från Skolverket där det står att han eller hon är "legitimerad lärare". Självklart handlar det i stället om faktiska kunskaper, reell kompetens och egen förmåga, det vill säga vad man kan, hur man är och hur man fungerar som person.

En annan sak som nämns i artikeln är meningslös akademisering. En risk med sådan akademisering, som sker på många håll, är att samhällskostnaderna för att åstadkomma något ökar. Kostnaden ökar men det som presteras i slutändan blir inte bättre. Kvalitet måste därför mätas utifrån verklig funktion och konkreta resultat. Det är dags att sluta upp med meningslösa etikettsbyten och att stoppa innehållslös statusinflation.