Krav på anställda i räddningstjänsten

I dag deltog jag i en interpellationsdebatt i riksdagen. Den aktuella debatten gällde en interpellation från Kent Ekeroth (SD) som ställts till försvarsminister Karin Enström (M). Interpellationen hade rubriken "Kvoteringsiver inom brandkåren".

Tesen i interpellationen är följande: "Antagningskraven har sänkts, diskriminering av män och svenskar har institutionaliserats. Allt detta leder till minskad säkerhet för allmänheten." Interpellationen avslutas med frågan: "Vilket anser försvarsministern ha högst prioritet: Att räddningstjänsten ska spegla befolkningssammansättningen eller att räddningstjänsten ska fokusera på att rädda liv?"

Under debatten framgick det klart att uppgifterna i interpellationen hade hämtats från personer som har en annan uppfattning om vad som bör vara räddningstjänstens innehåll än vad jag och många andra har. Modern räddningstjänst är så mycket mer än det som en del kallar för "tut och sprut". Rena räddningstjänstinsatser utgör en mycket liten del av en brandmans totala arbetstid.

I mitt första inlägg sade jag i huvudsak följande:

"Fru talman! Den här debatten blir lätt fokuserad på enskilda fall som kanske inte speglar vad det egentligen handlar om. Till att börja med vill jag säga att det är räddningstjänstens innehåll som ska styra vilka kompetenser som behövs inom räddningstjänsten. Och det har skett en utveckling. ...

Med den nya lagen om skydd mot olyckor, där huvudansvaret för säkerheten och tryggheten i samhället när det gäller de frågor som omfattas av lagstiftningen ligger på den enskilde, har räddningstjänsterna delvis en annan roll. Det är större fokus på förebyggande arbete och på att på olika sätt kunna bidra till att den enskilde kan ta sitt ansvar. Där ingår till exempel brandskyddskontroller i form av att man tittar på att större anläggningsägare uppfyller kraven på systematiskt brandskydd men också utbildning, undervisning och en mängd olika saker. Det är kontakter med olika aktörer i samhället på olika plan. Det här ska också fylla brandmännens dagliga arbetstid. ... 

När det gäller möjligheterna att utföra svåra och fysiskt krävande räddningstjänstinsatser har självklart en kommunal arbetsgivare ansvaret för att den enskilde enligt arbetsmiljölagen har den utbildning och utrustning som är nödvändig för arbetets genomförande. Men det här innebär inte att man helt okritiskt ska utgå från arbetsmetoder som man i stor utsträckning ägnade sig åt tidigare. Det som har varit dimensionerande för svensk räddningstjänst har varit rökdykningsinsatser, men det är en arbetsmetod som inte alltid används. Och det kanske är så att alla inte ska behöva klara de allra svåraste situationerna. Men däremot har man kompetenser som behövs i andra sammanhang. ...

Jag har varit räddningstjänstpolitiker på kommunal nivå sedan 80-talet, så jag har sett den här utvecklingen. Jag tycker att det är en positiv utveckling där man faktiskt värderar olika kompetenser. Pedagogisk kompetens kan vara nog så viktig om man ska få andra människor att ta sitt ansvar och förstå de utmaningar som ligger i att kunna ha en anläggning som uppfyller de krav som är rimliga att ställa. Och det handlar om att förhindra att människoliv går till spillo, att olyckor inträffar och att egendom förstörs. Det kanske också behövs kompetens som innebär att man tillför räddningsstyrkorna sjukvårdskunskaper. Det kan vara någon som tidigare har varit ambulanssjukvårdare, sjuksköterska eller undersköterska. ...

Det kan finnas behov av till exempel någon som har kompetens som sjukgymnast, eftersom det uppkommer arbetsskador ibland. Man kan behöva rehabilitera sig. Man behöver veta hur man ska träna. Jag har väldigt svårt att se att man ska måla upp någon form av motsatsförhållande mellan ambitionen att alla människor som har kompetens att tillföra ska kunna vara i räddningstjänsten och att en del inte klarar de svåraste uppgifterna."

Här finns en länk till debattinläggen. Scrolla ned till anförande 10 (mitt första inlägg) och anförande 13 (mitt andra inlägg).