Hemliga tvångsmedel en gång till

Förra onsdagen (2/4) debatterade jag i riksdagen regeringens årliga skrivelse som behandlar redovisningen av användningen av hemliga tvångsmedel. I Dagens juridik finns en artikel med rubriken "Stor ökning av beslut om hemliga tvångsmedel - nödvändigt enligt regeringen". Tidningen Riksdag & Departement skriver också om detta under rubriken "Kritik mot rapport om hemlig övervakning".

I mitt förhållandevis långa anförande förra veckan bemötte jag bland annat den kritik som framförts av Miljöpartiet och Vänsterpartiet och förklarade även det ökade antalet tillstånd som avser hemliga tvångsmedel.

Mitt anförande hade i allt väsentligt följande innehåll: Herr talman! Den redovisning vi nu debatterar bygger på uppgifter som har lämnats till regeringen av Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Tullverket. Jag kan börja med att bekräfta att antalet redovisade tillstånd till hemliga tvångsmedel, antalet personer som har varit föremål för något tvångsmedel och antalet förundersökningar med hemliga tvångsmedel har ökat under 2012. ...

Något som är viktigt är att vissa nya regler om övervakning av elektronisk kommunikation trädde i kraft den 1 juli 2012. De brottsbekämpande myndigheterna fick då möjlighet till övervakning av elektronisk kommunikation utan att det finns någon som är skäligen misstänkt. Det blev vidare möjligt att hämta in uppgifter om vilka mobiltelefoner som vid en viss tidpunkt fanns i ett visst område, så kallad basstationstömning. Dessutom fick polismyndigheterna och Tullverket den 1 juli 2012 möjlighet att hämta in uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden i underrättelseverksamhet.

De nya reglerna om övervakning av elektronisk kommunikation innebär att det är svårt att redovisa nyttan med övervakningen i förhållande till en specifik person. Regeringen har därför ändrat myndigheternas uppdrag när det gäller redovisningen av hemlig övervakning. Lagändringarna innebar också att det som myndigheterna tidigare kunde hämta in utan att ansöka hos domstol om tillstånd numera kräver ett domstolsbeslut. Detta medför i sin tur att antalet tillstånd till hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ökar, vilket man måste ha i minnet när man jämför redovisningarna för de olika åren.

Att antalet tillstånd har ökat beror också på att ett tillstånd tidigare kunde avse flera teleadresser. Numera registreras varje teleadress som ett tillstånd. Jag kan redan nu fastslå att de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2012 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen. Man kan konstatera att de hemliga tvångsmedlen fyller en mycket viktig funktion för det brottsutredande arbetet. Användningen av hemliga tvångsmedel har också inneburit en reell nytta. I brottsutredningar förekommer det ofta att flera telefonnummer avlyssnas eller övervakas med stöd av flera tillstånd som gäller en och samma person. Det är också förklaringen till att antalet tillstånd har blivit fler.

Det förekommer att ett tillstånd i princip enbart leder fram till att ett nytt telefonnummer eller en ny annan teleadress behöver avlyssnas eller övervakas. Även på andra sätt samverkar resultaten av olika tillstånd och olika hemliga tvångsmedel med varandra, och det kan därför vara svårt att avgöra vilket tillstånd som har gett den slutliga nyttan. Mot den bakgrunden är det varken ändamålsenligt eller lämpligt att med så stor exakthet som möjligt slå fast vilka resultat som ska nåsvid användningen av hemliga tvångsmedel i enskilda brottsutredningar eller att i förväg bestämma att en viss procentandel av samtliga fall där hemliga tvångsmedel används ska leda till vissa förväntade resultat.

För att kunna bedöma nyttan av de hemliga tvångsmedlen har de brottsbekämpande myndigheterna redovisat om de uppgifter som har hämtats in har lett till frihetsberövande av den avlyssnade, till ett annat tvångsmedel, till att någon annan har frihetsberövats i ärendet eller till att den misstänkte har avförts från förundersökningen. Av den samlade redovisningen framgår det att användningen av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har varit till nytta när det gäller 73 procent av de misstänkta. Motsvarande siffra för hemlig kameraövervakning är 62 procent. Fördelningen av de olika formerna av nytta visar att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning främst har haft betydelse genom att uppgifterna har använts som spaningshjälpmedel, att uppgifterna har utgjort underlag för förhör under förundersökningen eller att uppgifterna har lett till att den misstänkte har kunnat frihetsberövas.

Bland de lägst frekventa av alla redovisade nyttor är att uppgifterna har lett till att en misstänkt har avförts från utredningen. Trots det är det 67 personer som har kunnat avföras från utredningar på grund av uppgifter som har framkommit vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning.

När det sedan gäller registret har det tidigare digitala ärendehanteringssystemet för hemliga tvångsmedel inte längre använts, på grund av driftsproblem. Något nytt digitalt system har ännu  inte kunnat driftsättas, men bedömningen är fortfarande att ett sådant system på området kan bidra till högre effektivitet och kvalitet i myndigheternas redovisning av sin användning av hemliga tvångsmedel.

Det finns också skäl att nämna utredningen om vissa hemliga tvångsmedel, som i juni 2012 lämnade betänkandet Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott . Utredningen föreslår att bestämmelserna i de tre tidsbegränsade lagarna om hemliga tvångsmedel ska permanentas. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Det kan vara en ordning som mycket väl kan fungera bra i framtiden. I september 2013 lämnade de brottsbekämpande myndigheterna för övrigt ett förslag på hur redovisningen av hemliga tvångsmedel kan ske på ett mer ändamålsenligt sätt.

Herr talman! Vid avvägningen mellan enskildas rätt till skydd av sitt privat- och familjeliv och samhällets intresse av en effektiv brottsbekämpning är det betydelsefullt att med tillräckligt god precision kunna bedöma vilka resultat användningen av hemliga tvångsmedel har lett till i berörda brottsutredningar. Det är självfallet positivt att till exempel hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation har varit till nytta i så stor andel som 73 procent av fallen.

 Samtidigt är det varken ändamålsenligt eller lämpligt att i förväg bestämma till exempel att en viss procentandel av samtliga fall där hemliga tvångsmedel används ska leda till vissa förväntade resultat. Det är numera svårt att redovisa nyttan med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i förhållande till någon person, och nyttan redovisas därför i stället genom anonymiserade exempel. Detsamma gäller i fråga om de uppgifter myndigheterna med stöd av den nya lagstiftningen hämtar in i underrättelseverksamheten. Det finns ingen anledning att vara kritisk till detta.

Redovisningen som sker är tillräcklig, och riksdagen har tidigare tagit ställning till att Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel inte ska redovisas på detta sätt. Det finns inte heller anledning att rikta några anmärkningar mot årets redovisning. Jag yrkar därför, i enlighet med det som föreslås i betänkandet, att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna. Vidare yrkar jag att motionsyrkandena ska avslås.

Här finns en länk till övriga anföranden och en inspelning av själva debatten.

Utanförskapet har minskat!

När man läser Svenska Dagbladet undrar man ibland över journalistiken i den tidningen. För en tid sedan sysslade man med någonting som återkom med jämna mellanrum, nämligen "Faktakollen". Detta gick ut på att kontrollera riktigheten i olika politiska uttalanden genom en recension som kunde ge rött, gult eller grönt ljus. För den läsare som fäster tilltro till att en dagstidnings journalister har bättre koll på fakta än exempelvis politiker är det inte bra om siffror i andra avseenden i samma tidning är felaktiga eller används på ett manipulativt sätt. Visserligen änvänds siffror på ett felaktigt eller manipulativt sätt även av politiker. För egen del tar jag dock avstånd från sådant och jag har uppfattningen att intellektuell hederlighet också är en dygd i mitt eget parti. Detta gäller dock - tyvärr - inte alla partier och alla politiker.

Hur som helst skrivs det i Svenska Dagbladet i dag att Alliansen har misslyckats med att minska utanförskapet. Detta är missvisande eftersom utanförskapet har minskat. Totalt har utanförskapet minskat med 200 000 personer. Jämför med situationen i dag har utanförskapet minskat både om man jämför med 2006 och 2010. Minskningen av utanförskapet gäller såväl om man räknar andelen av befolkningen i arbetsför ålder som antalet personer (vilket framgår av siffror från SCB).

I den aktuella artikeln jämförs år 2011 med 2013 i stället för att spegla hela utvecklingen från antingen 2006 eller 2010 eller under de så kallade krisåren. Enligt SCB:s sätt att mäta var utanförskapet år 2006 nästan var femte person i arbetsför ålder. Från 2006 fram till 2010 pressades utanförskapet ned till 15,6 procent och under innevarande mandatperiod har utanförskapet gått ned till 14,6 procent. Detta ska ses i ljuset av att utanförskapet har ökat stort i de flesta andra Europeiska länder under samma tidsperiod.

Totalt har arbetslösheten minskat med i storleksordningen 200 000 personer sedan Alliansregeringen tillträdde 2006.

Här finns en länk till en artikel som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har skrivit. Artikeln belyser frågan om utanförskapet på ett bra och tydligt sätt.

Höjda minimistraff för allvarliga brott

Utredningen som har sett över frågan om skärpta straff för allvarliga våldsbrott har i dag överlämnat sitt betänkande Straffskalorna för allvarliga våldsbrott (SOU 2014:18) till justitieminister Beatrice Ask.

Utredningen föreslår att minimistraffen för ett antal av de allvarliga våldsbrotten ska höjas. De konkreta förslagen till höjda minimistraff innebär att fängelsestraffen förlängs med mellan tre månader och två år för de aktuella brotten.

De nya minimistraffen som föreslås är följande.

Grovt olaga hot respektive grovt olaga tvång: fängelse nio månader (för närvarande sex månader)

Grov misshandel respektive grov utpressning: fängelse ett år och sex månader (för närvarande ett år)

Grovt rån respektive synnerligen grov misshandel: fängelse fem år (för närvarande fyra år)

Dråp: fängelse åtta år (för närvarande sex år)

Dessutom föreslår utredningen att straffskalorna för brott mot lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor förändras och höjs så att de bättre överensstämmer med straffen för andra grova våldsbrott.

Utredningens föreslår också att brottet barnadråp avskaffas. Det ska ersättas av ett nytt brott: dråp under förmildrade omständigheter med en straffskala upp till åtta års fängelse.

Bakgrunden till förslagen är den generella skärpning av straffen för allvarliga våldsbrott som genomfördes 2010. Den reformen grundades på att synen på våld i samhället har förändrats över tid, och att våldsbrottslighet i dag ses som mer klandervärt än tidigare. Samma skäl ligger bakom de nu framlagda förslagen.

Den tidigare reformen kritiserades på grund av den "lagstiftningsteknik" som då användes. Det har också diskuterats i vilken utsträckning de skärpta reglerna har lett till strängare straff.

Utredningen har utgått från att det behövs ytterligare åtgärder för att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Höjda minimistraff skulle på ett mer direkt sätt påverka hur straff mäts ut i det enskilda fallen, jämfört med de generella lagändringar som gjordes 2010. Utredningen lägger därför fram förslag till sådana höjningar.

Här finns en länk till utredningsbetänkandet.